Domare, drinktips, Jul och listor

Charlie spelar i en fotbollsliga som heter DIFL (Delhi International Football League). Det är match varje helg under vintermånaderna och det är ett kul sätt att träffa kompisar (och för mig att få träffa roliga och trevliga föräldrar). I alla fall är det mest Indier som är med i lagen och fotbollsnivån är inte direkt elitnivå (lite cricket attityd, ”jag rör på mig om bollen kommer emot mig”), det är lätt för oss européer att vara stjärnor....Domarna är också ett eget kapitel, de blåser lite hur som helst och gillar att vifta med sin flagga. I den senaste matchen hände det två kul situationer. Charlie får tag på bollen en bit upp i planen och har bara en försvarare att ta sig förbi. Han gör den klassiska finten där man slår bollen på ena sidan av motståndaren och springer på den andra. Han lyckas med detta och kommer förbi och gör mål, mitt i jublet har domaren blåst för offside!! Charlie springer fram till domaren och säger klagande – Man kan ju aldrig bli offside om man slår bollen till sig själv....varpå domaren svarar på bred Indisk dialekt – The side referee is very confusing....och inget mål fick det bli. I den andra situationen var det Charlies kompis Erik (som spelade i motståndarlaget) som gick lite tufft in i en närkamp och domaren kom fram och sa – I have already warned you two times, I have left my yellow card at home so next time I show you the red .....ni förstår att man har roligt på sidlinjen.

Årets drink (som nämns nedan) är väldigt god, man trodde ju att man bara skulle sippa gin & tonic, men det har inte blivit så mycket av detta. Det finns säkert ett flashigt namn för denna drink, så jag låter bli att kalla den för något. Ett whiskyglas är ett måste, sedan häller du upp en rejäl virre, det viktiga är att det inte är en rökig sort, Jameson är att föredra. Sedan skär du upp en lime i två bitar och klämmer ut så mycket du kan, i med typ 3-4 isbitar och fyll upp hela vägen med vatten....(spelade en gång med en dansk, när de la två isbitar i hans vodka/orange tog han genast ner näven och tog bort dem med kommentaren -Jag blandar aldrig vatten i spriten). Nu ska drinken få "dra till sig" ett par minuter, sedan är det bara att njuta.



Nu bär det snart av hem till Sverige för Julfirande, det ska bli sååå skönt att komma hem ett tag till ett (förhoppningsvis) vintrigt Sverige, frisk luft, lagom med kaos samt att få träffa sina nära och kära. Vi ska vara hemma i nästan 3 veckor och den mesta av tiden kommer nog att spenderas i Stockholm. Årets Indien resumé kan väl kort och gott kallas för ”prövning” då det varit väldigt jobbigt i vissa perioder. Det man kan glädjas åt är barnens otroligt positiva attityd till allt som de tar för sig, utan deras High PMA (positive mental attitude) hade vi nog inte klarat av detta år. Nu hoppas jag att 2011 blir ett år med lagom strapatser och uppförsbackar, det är vi värda tycker jag.


Avslutningsvis är det väl på plats med en årsbästa lista.

Årets resmål: Hong Kong
Årets Restaurang: Någonstans i vimlet på Temple Street, Hong Kong
Årets Fotbollslag: IFK Norrköping
Årets musik: Maroon 5
Årets Film: Up in the Air
Årets Drink: Se ovan

Och sist men viktigast av alla dessa saker:

Årets Kvinna: Gita, kan inte förstå hur hon orkar att driva på dag efter dag, otroligt är bara förnamnet.

God Jul & Gott Nytt 2011 önskar jag er som följer bloggen.

//Håkan

3+1=4

Jag var ute och reste i veckan och denna gång var det Bangalore som fick ett besök. Det var någon form av Läkarkongress så det var inte helt lätt att få tag i rum, men till slut fick jag tag på ett. Det blev ett par trevliga kvällar på hotell puben, träffade bland annat en Engelsman som just flyttat från Bejing till Bangalore och var väl lite chockad av omställningen, då skulle han komma upp till Delhi......Bangalore är ju bra mycket trevligare på alla sätt och vis.

Normalt brukar jag ha mina kundbesök på hotellet, men denna gång fick jag själv åka till ett par stycken. Då flyget var lite försenat så bad jag chauffören som hämtade upp mig att åka direkt till den första kunden för dagen. När vi kommit en bit så säger chauffören – Är det ok om vi stannar och tankar....vad är alternativet sa jag, motorstopp!! Förmodligen så hade han bara bensin för en färd till hotellet, min oförutsedda handling ingick inte i hans bensinplanering.

Mitt sista besök på veckan var lite humoristisk. Mitt i samtalet om ljudinstallationer och frekvenser frågar kunden (för övrigt VD på företaget) – vilket år är du född och i vilken månad. Jag svarar lite förvånat mina datum, och han skriver ner detta på ett papper och säger sedan, du är en nummer 4. Jag frågade givetvis vad det betydde och han svarade – Inte vet jag, men min astrolog vet!! Sedan ringde han upp sin Astrolog och gav mig luren? Vi kom inte så långt då han behövde ha longitud/latitud för min födelseplats, vilket man inte har i huvudet direkt. Efter lite letande på nätet fick jag fram koordinaterna, men Astrologen har inte hört av sig ännu, det ska bli spännande och se vad en nummer 4 är för person, det får bli ett bra uppslag till nästa blogg.

Uträkningen för att få fram nummer 4 såg ut så här: man adderar i hop 19660702 = 31 sedan tar man 3+1=4

Personalresurser, mackar och tankar

Då det är så billigt med personal i detta land kompenseras kvalitet med kvantitet, i vissa fall är det bra för konsumenten med mycket personalresurser, men i de flesta fall är det bara enerverande och ett störande moment, speciellt när 90% inte vet vad de säljer eller arbetar med.

I New Delhi (och kanske övriga Indien också) så finns det tre sätt att handla mat på. Den vanligaste formen är de små livsmedelsbutikerna som huserar i alla dessa Block-Markets, en salig röra av allt och oftast byggt på höjden, så stegen är alltid framme. Den tredje formen av livsmedelsbutik hittar man i de nya köpcentrum som poppar upp lite här och var, de är ganska så lika våra supermarkers men inte riktigt lika organiserade. Den andra formen är en hybrid av nummer 1 & 3. Man finner dessa där vi utlänningar bor då de satsar mycket på importerat (= svindyrt). I alla fall har de inga problem med personalresurser. För ett par veckor sedan var jag förbi en av dessa affärer vid 9:30 tiden och möttes av typ 40 personer som stod utanför och väntade. Jag trodde det var någon rea och blev ganska förvånad då jag insåg att det var personalen som väntade på att få komma in och börja jobba. Affären är i två plan på kanske 70 m² vardera, ni kan förstå hur trång det är där inne. Bara brödavdelning har 5 stycken ur personalstyrkan som är i vägen hela tiden, charken kommer man knappt in i och kassorna har alltid två som typ står på varandra för att få plats. Hade jag drivit affären skulle max 5 personer varit anställda.

Det som är bra med mycket personal är när man ska tanka bilen. Om ni vill uppleva Sveriges mackar À la 50-tal, då ska ni komma hit och hälsa på. Varje mack har lätt 15 personer som har marktjänst. Turordningen är följande: en som vinkar in bilen, en annan som visar med fingret att själva taxametern är nollad, en som frågar vilken kvalitet jag vill ha på drivmedlet, en fjärde som tankar bilen, en som torkar rent vindrutan, en femte som tar betalt och slutligen en person som fyller rätt mängd luft i däcken. Den personalen vore något för livsmedelsbutikerna som säljer bensin i Sverige.

Snart är det Jul igen, och i år ska vi fira detta i Sverige. Det ska bli skönt att få vara ”hemma” en stund tycker jag. Ärligt talat så är jag bra trött på Indien för tillfället, det känns som om det har blivit ännu mer luftförorening, mer trafik och mer kaos än någonsin just nu. Förmodligen är det en svacka som går över snart, men det tar emot just nu. Om ett år ska vi åka hem enligt Gitas kontrakt, men fick jag bestämma så blir det tidigare. Vi vet ju inte riktigt var vi ska ta vägen bara, men det kommer säkert några uppslag under vintern som vi får ta ställning till. Hässelby är givetvis ett alternativ, men jag tror nog att vi håller oss utomlands ett tag till, fast gärna lite närmare Sverige den här gången. Vi får helt enkelt se vad som händer i spåkulans värld...

Vi var till slut och kollade på ett evenemang under CWG (Samväldesspelen), det blev inte tennis utan friidrott på Nehru Stadium. Jättekul kväll och en skön atmosfär bland 60.000 människor.

Att ta helg och CWG

Enkla saker som att kunna ta helg är något som jag saknar i Indien. Det är ju så självklart i Sverige att göra detta, sätta punkt för en bra eller jävlig vecka för att sedan komma igen efter helgen och ta nya tag. Sedan vi kom till Indien har vi inte haft detta fenomen, utan det blir bara Lördag på något sätt. Jag tror att den ritual som man har på arbetsplatsen liksom förbereder helgen på ett bra sätt. I mitt fall började det med klockan tre fika och en snabb genomgång av veckan som varit, sedan gick man runt bordet med vad alla skulle hitta på över helgen (med diverse syrliga kommentarer). Efter detta var det dax att städa av skrivbordet och kolla av mailen, sedan ringa de sista samtalen till någon kund som kanske hade ett par frågor eller ville köpa något innan posten kom och hämtade. När klockan blev 16.30 var det dax att sticka iväg, förmodligen till bolaget och ICA Maxi för inköp av helgens goda dryck och mat. När man sedan kom hem, hällde upp ett glas rött och satte på ugnen, då hade det slagit om till helg. Konstigt att man kan sakna något så rutinartat som man då bara tog för givet.

CWG har dragit igång och efter den fantastiska invigningen i söndags är det bara att gratulera Indien till ett fantastiskt evenemang, in i det sista trodde de flesta att det skulle bli total kaos, men ”Incredible India” har visat världen att ”i sista minuten” fungerar också. Under veckan som varit har Indien formligen öst in guldmedaljer och som invånare i detta land blir man stolt över att se hur de lyckas som hemmanation. Det enda som oroar är den överhängande terrorist faran som överskuggar spelen, det är väldigt lite folk som tittar på evenemangen live, och det kan man förstå med tanke på hotbilden. Vi ska försöka gå och titta på Tennis någon dag, det är jättenärma där vi bor och det vore kul att se något evenemang i alla fall.

The British School & Office 2010

Det finns cirka 93 miljoner människor i Indien som lever i slum enligt nya beräkningar. Ett av dessa slumområden ligger inklämd mellan Brittiska och Amerikanska skolan in New Delhi. Det är en liten plätt med kanske 500 personer som bor där, och varje gång man passerar ser man barnen lekande på gatorna, de spelar cricket, fotboll och ibland så har de drakar som de fascineras av, där de flyger högt uppe i den blåa skyn. Det är inte alltid så lätt att lämna av sina två välmående barn med nystrukna skjortor och magar med nyäten frukost i, och se detta elände precis framför näsan. Jag blev oerhört glad häromdagen då Charlie berättade att de då och då brukar ta in barnen som leker på gatan och ge dem lite mat och leka olika lekar med dem, låta dem ta del av det våra barn tar för givet. Jag tror att dessa små insatser betyder oerhört mycket för våra killar, och att de längre fram i livet kommer att uppskatta denna erfarenhet de fått av en annorlunda vardag.
I bland har jag tänkt att vistelsen här kommer att göra våra barn immuna mot allt elände som de ser, men då Brittiska skolan tar ett sådant fint och seriöst ansvar med sin välgörenhet , vet jag att killarna kommer att bli mer medvetna än många andra barn i samma ålder. Lärarna och rektorerna på The British School är ett helt fantastiskt föredöme både för barnen och oss föräldrar. Ta bara en sådan sak som att de båda rektorerna, står utanför skolan varje morgon och tar emot skolbarnen, pratar lite med dem och säger deras namn, det gör verkligen att alla känner sig välkomna. Ett bättre sätt att starta en skoldag på finns nog inte!


Min arbetsgivare vill att jag ska skaffa MS Office då de har bytt till något CRM system som kräver detta. Jag är ju inte så glad för att hålla på med Microsofts produkter, mest huvudvärk (för mig) och virus (för datorn) tycker jag. I alla fall tog jag reda på var de närmaste återförsäljarna var lokaliserade och åkte dit. Första affären hette Jumbotronics, och nästan direkt såg jag att de gjorde reklam för Office 2010. Den variant som jag ville ha var den för ”Home & Business”, jag tog detta fodral och gick till kassan. Där möttes jag av kommentaren ”- that is a dummy Sir, we don't sell that one”. Jag svarade att jag självklart förstod att det var ett visningsexemplar! Expediten ännu en gång att de inte säljer denna produkt! Jag stod där och fattade ingenting, och det tog ett par sekunder innan jag insåg att de faktiskt gjorde reklam för en produkt som de inte kunde/ville sälja. Jag blev givetvis irriterad, ifrågasatte deras affärspolicy, förklarade anledningen till att man använder reklam, suckade djupt och gick sedan till nästa ÅF som var ett par minuter bort. Döm om min förvåning när historien upprepade sig, de gjorde exakt samma skyltning, men kunde inte heller sälja produkten, började faktiskt att leta efter dolda kameror. Man undrar ju vad det är för idiot som är ansvarig för Microsofts försäljning i Indien.....
Har fortfarande inget Office program, men ska under eftermiddagen titta på filmen ”Falling Down” för att få lite shoppinginspiration inför morgondagen......

Blogg och jobb

Nu märks det att man har börjat jobba igen, inte minst på frekvensen av blogginlägg!! Senaste inlägget var för 6 veckor sedan, vilket är alldeles för dåligt om man ska underhålla en blogg tycker jag, ska försöka att skriva i alla fall 2 bloggar i månaden.

Sedan senaste inlägget har Gita varit med och öppnat upp den internationella delen på Delhis nya flygplats, inte smärtfritt men förvånansvärt smidigt med tanke på förutsättningarna. Jag har rest en hel del i Indien, har varit i Hyderabad, Pune, Mumbai, Chochin, Trivandrum och Bangalore. I nästa vecka bär det av till Chennai och Ahmedabad samt Mumbai och Pune tillsammans med en tekniker/mjukvarukille från det företag som jag jobbar på. Vi ska ut och missionera ljud samt driftsätta ett par system.
Nog om jobb, det händer ganska så mycket i Delhi när det gäller ombyggnader av vägar och byggnader då Commonwelth games går av stapeln om 45 dagar. Ni anar inte hur mycket korruption det har varit och är, man undrar ju om det kommer bli några spel överhuvudtaget. Men Indierna är makalösa på att få ihop saker och ting så jag tror att de fixar detta också. Själv ska jag gå och kolla på tennis, det är typ 10 minuter med bågen dit och det ska bli kul.

Det är monsuntider i staden och varje gång det regnar så formligen dränks delar av staden, speciellt de områden där det byggs mycket och ett sådan är Connaught Place, själva mitt-navet av affärer i Delhi, ska man dit är det gummistövlar och spade som gäller, så vi håller oss borta från dessa delar av staden tills de byggt klart.

Idag fyller Charlie 12 år, tiden bara springer iväg, nyss var det ju inskolning på dagis:-) I alla fall fick han ett Fulham matchställ, i Jul ska vi nog över och kolla på en match tror jag, på väg tillbaka till Indien från julfirandet i Sverige.
Charlie fick en IFK Norrköping matchtröja av mig i somras, hoppas kunna påverka honom lite.....När vi var i IFK shopen gick lillebror Alexander rakt fram till expediten och frågade var Hammarby tröjorna hänger....

Trafikplats Delhi

Åkte nog bil i fem timmar idag, eller snarare satt i bilen då vår chaufför satt vid ratten. Att åka bil fem timmar är väl inte så konstigt, det konstiga är väl att vi åkte bara kanske 5-6 mil, fatta vilka köer man kan hamna i. Planering krävs om man ska klara av detta, då menar jag inte själva rutten utan själva innehållet i bilen. Vatten, kex, toapapper (man vet aldrig vad som händer efter en måltid), en bra tidning/bok, dator med mobil uppkoppling, tålamod och en bra chaufför. I dag sov jag nog två timmar i bilen, det kändes som att segla, så långsamt gick det....när jag kom fram till mitt sista kundbesök tog jag en kul bild på gatan, på ena hörnet satt den lokala frisören och på andra hörnet var den lokala piss rännan.

Kunderna jag besöker kan verkligen finnas precis var som helst, ner i en källare, inne mitt i gyttret i en trång gränd eller i ett nybyggt vräkigt komplex, det som förenar är den dåliga (eller snarare obefintliga) skyltningen av deras företag, förmodligen är det en skattegrej som gör att de slipper betala en avgift för att inte synas.....
Idag ska jag sätta tillbaka det nyuppladdade batteriet i min Royal Enfield, ska nog ta hojen istället på nästa kundbesök.

Försvunnen väska och Indisk bagagehantering

När jag åter landade på Indisk mark var min väska borta. För länge sedan uppfann någon smart människa bagagebandet, och en finess med detta var att själva rullbandet går runt, runt, runt tills man kommer fram och plockar upp sin väska, så fungerar det inte i New Delhi !!

Tekniken de använder på bagagebandet i Indien är så här:

1.Bagage lyfts på rullbandet från bagagevagnen som kommer från flygplanet
2.Bagage åker rullband i ett halvt varv
3.Bagage lyfts av och ner på golvet
4.Total kaos uppstår

Ni kan tänka er golvytan med bagage som ett fullt plan har med sig, där snubblade jag omkring med alla andra 400 passagerare för att hitta en svart väska (måste byta färg till rosa eller gul). I alla fall var väskan borta och det var dags att skriva en rapport.
Själva formuläret var inte så krångligt att fylla i, det var när det stod ”värde på innehållet i väskan”, som det blev förvirrat. I väskan hade jag mitt tennisrack, två par nyinköpta 501:or och typ 4 par nya skor (45,5 är inte lätt att hitta i Indien). Jag uppskattade värdet till ungefär 50.000:- INR (cirka 7.000:-) Tjänstemannen började att skruva på sig och sa att det inte riktigt fungerar så. - Om du ska ha detta värde får du räkna med att tulla in allt?!
Jag fick helt enkelt ändra mina uppgifter och ha en totalsumma på 8.000 INR (cirka 13.000:- ), vilket är maxgränsen för att slippa tullavgift... Moment 22, here we go.....

Väskan är fortfarande på rymmen, och mitt största problem just nu är vad jag ska ha på mig imorgon då det är invigning av den nya flygplatsen (och det nya bagagesystemet).

Adressändring, Jobb och Svensk Sommar

När vi flyttade till vår nya adress visste jag att det skulle innebära lite krångel med att adressändra. I Sverige är vi ju bortskämda med att sådana saker bara fungerar och är dessutom relativt enkelt att göra. Indien visade sin byråkratiska sida kan jag lova....det började med att jag ringde banken och sa att de behövde ändra i sina papper, givetvis kunde de göra detta, men de behövde ett ”adressbevis” och helst i form av en el-räkning eller en telefonräkning.
Ni anar att här började det att krångla.
Jag upplyste tjänstemannen om - att detta kunde ta lite tid, då vi inte kommer få en räkning förrän telefonbolaget har fått ett ”adressbevis” från er bank, samt att el-räkningen inte står på oss, utan på den som äger huset. Moment 22 måste ha uppfunnits i detta land.
I mitt pass står också vår ”gamla adress” och när jag skulle gå till FRRO (Indiska motsvarigheten till migrationsverket) fick jag samma svar, var är ditt bevis för att du verkligen bor där du bor....
men som tur var gällde vårt huskontrakt som bevis, men det var också tvunget att vara stämplat av en domstol för att bevisa dess äkthet (vilket innebar ett par timmar till i en kö någonstans utanför en byggnad), jag bara suckade och gav nästan upp....men det blev ändrat i mitt pass i alla fall.

..men inte hos banken.

...och därav historien om HDFC Bank, världens absolut sämsta inrättning alla kategorier.
Efter mycket ringande och annat tjatande fick vi till slut hem de papper som skulle fyllas i för att kunna ändra adress. Dagen därpå gick jag till det lokala kontoret för att lämna in allt och fick då svaret att – DINA papper går bra att lämna in, men Gita måste vara med personligen för att det ska vara giltigt!! Jag frågade vilken skillnad det skulle göra om Gita var där eller inte, adressen är ju den samma i alla fall. De stod på sig och jag fick bara lämna in mina papper. Till slut sa jag att jag ändå var helt ointresserad av deras papper och brev som de skickar och att det bara är bra om de kommer till fel adress.
Jag har inte hört något mer, men som det är nu så kommer JAG att få hem post från banken, men inte Gita, trots att hon står som kontoinnehavare och inte jag. Vilken röra......

Om HDFC Bank öppnar i Sverige, håll er undan.


Efter 18 månader som ”hemmapappa” har det helt plötsligt blivit dax att börja jobba igen. Det har givetvis varit ett par turer innan kontraktet skrevs på, men när det nu väl dragit igång känns det lite förvirrat. En del beror givetvis på livsstilen jag haft, med 100% koncentration på vad barnen ska göra osv...., men också för att det inte är ett 9-5 jobb jag hoppat på (jobbar hemifrån och på resande fot). Jag ska bygga upp en ny marknad från noll, zero, nada, vilket innebär mycket resande samt en jävla massa letande och ringande för att får tag i rätt personer. Om du bara har ett växelnummer så är engelskakunskaperna hos personen som svarar typ 3%. Om du inte lyckats med dina tappra försök att få personen att koppla dig vidare inom 5 sekunder lägger han/hon på luren, alltså behöver du få tag på nyckelpersonen direkt, och ni vet ju hur ofta en VD stoltserar med sitt mobilnummer på en hemsida.... men men, what to do, what to do, det ska nog ordna sig, men det lär ta ett tag att bygga upp...

....men innan allt sätter fart så ska jag hem till Sverige på hela 3-veckors semester. Jag ska nog inte klaga egentligen, stackars Gita kan inte åka alls och får inte se sina barn på två månader, ibland kan man undra om det är värt att bo och jobba utomlands!! Det ska givetvis bli kul att komma hem en liten stund och träffa nära och kära, samtidigt blev jag ju bortskämd förra året då jag kunde spendera hela 8 veckor på landet, det lär nog aldrig mer inträffa.

Jag hoppas alla som följer min blogg får en skön sommar, har ni vägarna förbi Smidö är det bara att höra av sig, det finns alltid en köttbit i frysen och en kall öl i kylen.

TREVLIG SOMMAR

En 7.2 och en gul Mercedes-Benz

Som ni kanske har förstått så är det ovanligt varmt i hela Indien, en del säger att det är 7-8 grader mer än normalt, vilket blir kännbart när det står 41 grader på termometern. I går när jag satt i bilkön på väg till Charlies skola var det lika varmt som vanligt. Trots att det finns AC i bilen, så orkar den inte riktigt hela vägen. Bilen som rullade upp jämte mig hade däremot alla fönster öppna, killen som körde såg inte direkt varm ut, utan satt där i sin bil och såg ut att må ganska så bra. Ni förstår min förvåning när killen plötsligt tar upp en starköl och klunkar i sig två-tre rejäla sväljar. Det var ingen vanlig ”fegis-öl” direkt, utan en
7.2:a.....Polisen som stod i korsningen och dirigerade reagerade heller inte på att killen satt och ”söp” i bilen, utan vinkade alla vidare utan en min på läpparna. Medan bilens kylsystem gick på alla cylindrar satt jag och tänkte på hur illa en pissljummen 7,2 måste smaka i en skållhet Maruti.


När vi ändå är inne på trafik, så kom jag att tänka på en galen taxifärd som jag var med om för ett par år sedan. Jag och en kille som heter Olle Nordström, delade taxi från musikmässan i Frankfurt till flygplatsen. Han som körde var väl i typ 60-års åldern och lite lagom halvfet. Nu var det inte hans kroppshydda om var det galna i historien, utan i den hastighet som vi for fram i.....jag tror vi lätt gjorde 220 på Autobahn och bilen som vi åkte i var inte direkt ny. När vi kommit en bit babblade han något om Michael Schumacher, medan livet jag levt repeterades i mitt inre. När man svänger av från själva motorvägen till flygplatsen, är det en stor högersväng som kanske är 500-600 meter lång. Ni kan förstå skräcken som var inne i bilen när han inte släppte på gasen, utan höll samma hastighet in i kurvan. Det ända han sa var (med ett litet skrockande ljud) – This is my moment.....Jag har nog aldrig varit så rädd i en bil, hade jag inte haft bälte hade jag suttit i chaufförens knä halvvägs in i kurvan. I alla fall så kom vi ut ur G-krafternas grepp och han släppte äntligen på gasen då vi närmade oss avgångshallen. Både jag och Olle var kritvita i ansiktet, vi betalade och tog oss ut i friheten. Det kändes tryggt att få flyga bland molnen, på väg hem till sköna 110 km/h skyltar.

Föräldramöte och P-platser

I förra veckan hade vi ett föräldramöte på Alexanders skola (DPS International) och det handlade lite om själva undervisningen men den mesta tiden tog rektorn och använde den för att skälla på oss föräldrar. I stora drag så tycket hon (alla Indiska lärare och rektorer är kvinnor) att närvaron eller snarare frånvaron av oss föräldrar när det gäller barnen är för mycket. Som exempel tog hon antalet föräldrar på mötet och det saknades nästan hälften (om de Indiska föräldrarna kunde skicka sin chaufför eller hemhjälp så skulle det säkert varit fullsatt), de som var där var i stort sett bara vi utlänningar plus de Indier som bott utomlands ett tag.
Att röra på kroppen var ett annat ämne och hon såg en tendens på skolan att detta skedde för lite på fritiden, och det var något som vi föräldrar borde ändra på..
En av hennes längre monologer i detta ämne var att vi pappor skulle hitta på saker med barnen oftare, och mitt i detta resonemang tog hon mig som exempel......hon hade nämligen sett mig skjutsa Alexander till skolan, på motorcykeln, och detta tycket hon var helt fantastiskt och borde uppmärksammas på detta möte (jag förklarade att cirka 2 miljoner vuxna människor i Sverige förmodligen anser mig som galen samt en dålig far som utsätter sin son för detta och att jag förmodligen skulle åka i fängelse om de visste hur det såg ut på gatan där jag åker), men rektorn var bestämd i sin uppfattning och uppmanade samtliga i rummet att vid tillfälle göra en liknande aktivitet med sitt barn. Ni förstår ju själva hur det är att bo och leva i detta land, man slutar aldrig att förvånas. Jag ska kolla upp den lokala Royal Enfield försäljaren och se om han har ökat sin försäljning i April månad.

Jag måste bara dela med mig av en bild i dagens tidning. Artikeln är egentligen en följetong som pågått i ett par veckor. Det handlar om "parkeringsmaffian" som tar för mycket betalt för att parkera och politikernas problem att fixa så att det går att parkera billigare i Delhi (eller om det går att parkera överhuvudtaget). En del tycker att det är ok som det är, andra tycker att det är oacceptabelt, vad tycker ni!!

Kapten Haddock, Holi och Gothia Cup

Jag blev inbjuden som gästtalare till Brittiska skolan förra veckan då de hade sin årliga ”Sportsday”, hela skolan tävlade och var uppdeladei fyra lag (lite Harry Potter känsla igen) och det var jättekul att få vara med på detta evenemang samt att få dela ut priser. Anledningen till att jag blev inbjuden var att de ville ha en ”sports athlete” som kunde ge lite visdomsord till de ungdomar som nu lyckades vinna både lag och individuella priser. Ni förstår själva hur den ekvationen inte riktigt fungerade, men jag mörkade lite och ställde upp ändå.
Det enda jag har åstadkommit i sportväg är att jag tillsammans med min vän Ulrik, startade korpföreningen Kapten Haddock för drygt 23 år sedan. Trots min frånvaro de senaste 20 åren finns föreningen kvar, och har under åren haft en del fina framgångar (utan mig i laget). Från början fanns bara Fotbollssektionen, men under guldåren fanns det ett tag även en Dart-sektion, en Curling-sektion samt en Löpar-sektion (det kan ha funnits en Tennis-sektion också, men där är jag osäker). Det kom även ut en klubbtidnig som jag tror hette ”Kapten Haddockan”. Jag är definitivt inte rätt man att beskriva alla framgångar och historier Kapten Haddock har varit med om, utan jag överlåter detta åt Ulrik Olssons memoarer, räknar med att han ger ut en sådan någon gång.


Vi firade Holi förra veckan, det är en dag då hela Indien formligen badar i färger. Var man än åker är det färger på folk, vägar, bilar och även på gathundarna, kossorna får dock vara i fred. Själva Holifesten startade redan vid 11-tiden och det var en upplevelse kan jag lova. Gitas bror med familj var på besök och de fick verkligen vara med om en kul händelse. Jag tror vi höll på i över 3 timmar och i stort sett sprutades det vatten och kastades färger hela tiden. Jag har fortfarande en grön nyans i mitt hår vilket lär vara kvar ett tag till.













I Juli är det dags för Gothia Cup och Simla Youngs kommer att vara där med 3 lag, U11, U12 och U13. Det är andra gången Charlie och Alex representerar Indien och det ska bli extra skoj när det nu är på Svensk mark. Jag har bokat ett hotellrum i en vecka och hoppas på många spännande och roliga matcher, givetvis blir det tufft för Simla Youngs, men det enda sättet att utveckla fotbollen i detta cricketland är att åka ut i världen och möta bra motstånd. För er info så spelas cupen mellan 18-24/8 och i år är det rekord med antal utländska gäster, deltagare från över 70 länder kommer att spela i år, det är häftigt.

Att köpa bil i Indien

Jag och Gita bestämde för en vecka sedan , att nu måste vi ha en bil till för att klara av alla transporter (och april-september är det för varmt att åka hoj). Vi valde att köpa en bil istället för att leasa/hyra då detta blir mest ekonomiskt. Min gode vän Gaurav är bilhandlare och han skulle hjälpa mig så klart. Redan i måndags var det dags att testa den första bilen, en vit Honda Accord av 2004 års modell. Bilen gick jättebra, den hade bara gått 50000 km och hade dessutom VIP skyltar, det betyder att någon ”viktig” person har ägt bilen och det är väldigt viktigt för Indier med status, givetvis blev priset lite högre pga detta, men i gengäld lättare att sälja senare. Det var även en del småskavanker men inget direkt allvarligt. Jag sa att – vi kör på den här....trodde jag. När vi kom tillbaka med bilen efter provturen visade det sig att jag var nr 2 i kön, de hade en köpare innan mig (som de givetvis inte hade talat om) och han hade nu bestämt sig för att köpa denna bil.
Dagen därpå var det dags för nästa bil som var en svart variant av samma modell. Den hade ett litet missljud när man gasade, en del mindre skavanker, men i övrigt så var den helt ok. Jag sa – den här kör vi på....trodde jag. När vi kom tillbaka efter provturen så visade det sig att bilen helt plötsligt gått upp i pris, så vi valde att gå ur affären. En rolig detalj var att lampan som talar om att Airbagen är ur funktion eller skadad lös rött i instrumentpanelen. Jag ringde ägaren och frågade om han visste om detta och han svarade att, visst vet jag det, men gör så här. När du ska starta bilen, slå på tändningen och vänta 3 sekunder, då slocknar lampan, starta sedan bilen snabbt så slipper du se symbolen?!
Den tredje bilen var en guldfärgad variant av samma modell som de övriga. Ägaren till bilen bodde en bit bort, så det skulle ta typ 2 timmar innan vi kunde testköra. När väl bilen dök upp, visade det sig att det var en riktig pärla, endast 45000 km, inga allvarliga skavanker (förutom alla plåtskador som uppstår i Delhi trafiken) och fina däck. Jag blev ganska trött när jag fick höra att under tiden som bilen var på väg till mig, fick en tidigare spekulant reda på detta och sprang till banken för att göra en förskottsbetalning för att på detta sätt försöka ”sno” bilen framför ögonen på mig. Nu blev det krig.....fan att jag skulle förlora ett till bilköp på samma dag....jag tog reda på hur mycket handpenning som den andra spekulanten erbjudit och så dubblade jag den summan och efter ett par samtal så var det äntligen klart.
Det är inte lätt att köpa bil i Indien, eller kanske Honda....men bilarna blev i alla fall bättre och bättre, så någon mening med denna kaos var det nog i alla fall.

En annan rolig sak som hände i veckan var när vi gick igenom Alexanders betyg för skolåret 2009-2010 (han började sitt nya skolår i måndags). Betygen var helt ok, det roliga var när vi kom till avdelningen ”Physical Development”. Det var fyra punkter som han fick betyg i och Alexander hade ”Excellent” på tre av dem, på den fjärde fick han underkänt, det var att ”knyta skosnöre”.


Till sist.....

Det var en man med vånda, som ville va som Fonda
Men han fick nog, av Delhis Smog
Han köpte sig en Honda

Ahmedabad och dimma

I veckan var jag i en stad som heter Ahmedabad som ligger cirka 1,5 timmes flyg söder om Delhi. Anledningen till att resan gick just till Ahmedabad är jobbrelaterad, har börjat titta mig omkring lite och har fått ett par jobberbjudanden som jag ska utvärdera och kanske till slut hitta det som funkar bäst för familjen. Resan dit blev lite krånglig då de ställde in mitt flyg och allt var typ 7 timmar försenat. På flygplatsen träffade jag en finne som också skulle dit, så vi slog följe för att slå ihjäl lite tid. Redan efter typ 10 minuters konversation hade han nämnt ordet ”Beer” 10 gånger, och hur gott det skulle bli att få ta en när han kom fram till sitt hotell. Föga anade han vad som väntade. Ahmedabad ligger i staten Gujarat och är den enda staten i hela Indien som är en ”dry area”, vilket innebär att det inte finns en droppe alkohol på en area av 196 024 km². Jag skrattade högt för mig själv när jag fick reda på detta då den stackars finnen skall vara i Ahmedabad i drygt en månad......

Jag åkte också till Ghandis födelsestad Rajkot, som ligger cirka 3,5 timmes bilfärd från Ahmedabad. Jag besökte ett tempel som hade installerat de produkter som jag kanske ska börja arbeta med. Givetvis var alla präster och volontärer vegetarianer med det lilla tillägget att de inte åt lök eller vitlök då löken ger lusttankar och vitlöken ger mörka tankar. Jag sa att lök ger mig mest gaser och vitlök ger mig dålig andedräkt, men det var inte så uppskattade kommentarer. Värre blev det när jag under måltiden nämnde att jag älskar ”Chicken tandoori”, trodde ett tag att jag skulle bli utslängd.....


Tillbaka i Ahmedabad besökte jag även det hus som Ghandi spenderade mycket tid i, det var nu omgjort till ett ”memorial centre” och det var jätte fint.
Jag har inte läst så mycket om Ghandi, men han måste ha gjort Britterna tokiga med sitt anti-våld motstånd.


Charlies fotbollsresa gick bra, förutom själva hemfärden då planet tvingades vända tillbaka till Kolkata pga av för tjock dimma på Delhi Airport. Nu ordnade sig allt och han kom hem 24 timmar senare och missade en skoldag, värre än så blev det inte. Hans största behållning från resan var dock att han fick vara med Tata FA's seniorlag i en träningsmatch och gjorde dessutom ett mål....han kommer sväva på moln ett par veckor nu tror jag.

Hot, rötter och vingar

Vi har tröttnat lite på vår bostadssituation, egentligen går det väl ingen nöd på oss, men vägverket i Delhi har lagt om lite vägar senaste månaden och på grund av detta har vår gata blivit E4:an hela dagen, från att hålla sig till detta på morgonen och kvällen. Om möjligt har det blivit mer tutande och annat som kan låta högt i tid och otid. Vi har hittat ett nytt ställe som ligger någon kilometer in i själva området och vi får se vad som händer. Hot är något som fungerar i detta land kan jag lova. Vi har haft ett antal saker som vi inte fått ordning på (stora hål i infarten orsakade av tankbilarna som kommer med vatten, el-uttag som slutat fungera, en vägg som plötsligt börjat vittra sönder etc etc, listan kan bli längre, jag lovar). I alla fall tog vi upp detta för ett par månader sedan med vår hyresvärd (som givetvis bor i New York för att göra saken enklare) och ingenting hände....tills vi i förra veckan sa att vi nog tänkte flytta....jävlar vilken fart det tog, allt som tidigare varit ogjort har blivit klart på en vecka, inklusive nylagd infart. Efter 14 månader i landet har jag mycket kvar att lära...




Skrev i dag på Facebook att jag inte visste om jag skulle oroa mig eller vara cool angående Charlies fotbollsresa till Jamshedpur, som ligger cirka 3,5 timme nordväst om Calcutta. Gita räknade ut att det är cirka 1461 km från New Delhi, det motsvarar Stockholm-Zurich, vilket är en bit bort för en 11-åring. I alla fall är det väl så här man ska göra ändå, Charlies förra rektor på GdGoenka World School sa så här: Du kan bara ge ditt barn två saker, sina rötter och sina vingar, så det här är väl en början på ett par fjädrar......Det häftiga med denna resa är att Charlies Morfar Mohan Ray, har jobbat för Tata Steel som ligger just i Jamshedpur, tror t om att han började sin karriär där, som senare tog honom till England där han träffade Mormor Barbro och för att sedan rota sig i Finspång. Om jag inte har helt fel, har även hans brorsbarn Kalyan och Krishna studerat i samma stad. Snacka om att världen är bra liten, utav alla ställen i detta jätteland så går färden till Charlies rötter.....det är häftigt!!



Visa större karta

Nötköttt, Flygplats och Indisk filmindustri

To Beef or not to beef, that is the question, det var framsidan på dagens tidning?? Ska man få äta biffkött eller inte under samväldesspelen 2010!! Det är den stora frågan i Delhis kommunalråd denna vecka, över 250 ledamöter sammanträder och ska fatta detta svåra beslut. Några tycker att det är olagligt, andra hänvisar till sin religion och en del tycker helt enkelt synd om dessa stackars Kor. De 71 länderna som ska delta i spelen har delats in i 6 ”mat-zoner” för att det ska fungera för alla smaklökar och magar, men som sagt, kommer biffen på tallriken.





Gita behövde en livvakt och ett bollplank, så igår var jag ute för första gången och tittade på den nya flygplatsen som håller på att ta form. Herregud så stort det kommer att bli, vi höll på i 4-5 timmar och hann bara med delar av själva terminalen och hälften av pirerna. Det är runt 27.000 människor som jobbar därute dygnet runt och det var byggarbetare precis överallt (därav min roll som livvakt). Bland det häftigaste var dock storleken på bagagesystemet, det måste jag bara se när det kommer igång. Vet inte exakt i siffror hur mycket det kommer att hantera, men jag tror att det var omkring 10.000 bagage i timmen.

Indisk filmindustri verkar vara helt oberörd av den globala krisen, de sprutar ut nya filmer varje månad, det verkar inte finnas något stopp. Dessa filmstjärnor gör dessutom allt för att synas precis i alla sammanhang, och formligen skvätter pengar omkring sig. Jag har försökt att se på lite filmer och givetvis zappat en massa, men så här är det, det är inte bra. Det är faktiskt helt uselt, ibland känns det som om ingen någonsin har varit på en teaterskola, givetvis finns det undantag, som t ex den hypade ”Slumdog Millionaire”, och säkert en hel del till, men det mesta som sänds på televisionen är pinsamt dåligt. Jag vet att jag inte kan språket och att det är en kultur som är så olik den jag kommer ifrån som man kan komma, och att jag inte borde skriva det här om världens största filmindustri, men det mesta känns ändå som dålig Svensk pilsnerfilm.