Personalresurser, mackar och tankar

Då det är så billigt med personal i detta land kompenseras kvalitet med kvantitet, i vissa fall är det bra för konsumenten med mycket personalresurser, men i de flesta fall är det bara enerverande och ett störande moment, speciellt när 90% inte vet vad de säljer eller arbetar med.

I New Delhi (och kanske övriga Indien också) så finns det tre sätt att handla mat på. Den vanligaste formen är de små livsmedelsbutikerna som huserar i alla dessa Block-Markets, en salig röra av allt och oftast byggt på höjden, så stegen är alltid framme. Den tredje formen av livsmedelsbutik hittar man i de nya köpcentrum som poppar upp lite här och var, de är ganska så lika våra supermarkers men inte riktigt lika organiserade. Den andra formen är en hybrid av nummer 1 & 3. Man finner dessa där vi utlänningar bor då de satsar mycket på importerat (= svindyrt). I alla fall har de inga problem med personalresurser. För ett par veckor sedan var jag förbi en av dessa affärer vid 9:30 tiden och möttes av typ 40 personer som stod utanför och väntade. Jag trodde det var någon rea och blev ganska förvånad då jag insåg att det var personalen som väntade på att få komma in och börja jobba. Affären är i två plan på kanske 70 m² vardera, ni kan förstå hur trång det är där inne. Bara brödavdelning har 5 stycken ur personalstyrkan som är i vägen hela tiden, charken kommer man knappt in i och kassorna har alltid två som typ står på varandra för att få plats. Hade jag drivit affären skulle max 5 personer varit anställda.

Det som är bra med mycket personal är när man ska tanka bilen. Om ni vill uppleva Sveriges mackar À la 50-tal, då ska ni komma hit och hälsa på. Varje mack har lätt 15 personer som har marktjänst. Turordningen är följande: en som vinkar in bilen, en annan som visar med fingret att själva taxametern är nollad, en som frågar vilken kvalitet jag vill ha på drivmedlet, en fjärde som tankar bilen, en som torkar rent vindrutan, en femte som tar betalt och slutligen en person som fyller rätt mängd luft i däcken. Den personalen vore något för livsmedelsbutikerna som säljer bensin i Sverige.

Snart är det Jul igen, och i år ska vi fira detta i Sverige. Det ska bli skönt att få vara ”hemma” en stund tycker jag. Ärligt talat så är jag bra trött på Indien för tillfället, det känns som om det har blivit ännu mer luftförorening, mer trafik och mer kaos än någonsin just nu. Förmodligen är det en svacka som går över snart, men det tar emot just nu. Om ett år ska vi åka hem enligt Gitas kontrakt, men fick jag bestämma så blir det tidigare. Vi vet ju inte riktigt var vi ska ta vägen bara, men det kommer säkert några uppslag under vintern som vi får ta ställning till. Hässelby är givetvis ett alternativ, men jag tror nog att vi håller oss utomlands ett tag till, fast gärna lite närmare Sverige den här gången. Vi får helt enkelt se vad som händer i spåkulans värld...

Vi var till slut och kollade på ett evenemang under CWG (Samväldesspelen), det blev inte tennis utan friidrott på Nehru Stadium. Jättekul kväll och en skön atmosfär bland 60.000 människor.