En 7.2 och en gul Mercedes-Benz

Som ni kanske har förstått så är det ovanligt varmt i hela Indien, en del säger att det är 7-8 grader mer än normalt, vilket blir kännbart när det står 41 grader på termometern. I går när jag satt i bilkön på väg till Charlies skola var det lika varmt som vanligt. Trots att det finns AC i bilen, så orkar den inte riktigt hela vägen. Bilen som rullade upp jämte mig hade däremot alla fönster öppna, killen som körde såg inte direkt varm ut, utan satt där i sin bil och såg ut att må ganska så bra. Ni förstår min förvåning när killen plötsligt tar upp en starköl och klunkar i sig två-tre rejäla sväljar. Det var ingen vanlig ”fegis-öl” direkt, utan en
7.2:a.....Polisen som stod i korsningen och dirigerade reagerade heller inte på att killen satt och ”söp” i bilen, utan vinkade alla vidare utan en min på läpparna. Medan bilens kylsystem gick på alla cylindrar satt jag och tänkte på hur illa en pissljummen 7,2 måste smaka i en skållhet Maruti.


När vi ändå är inne på trafik, så kom jag att tänka på en galen taxifärd som jag var med om för ett par år sedan. Jag och en kille som heter Olle Nordström, delade taxi från musikmässan i Frankfurt till flygplatsen. Han som körde var väl i typ 60-års åldern och lite lagom halvfet. Nu var det inte hans kroppshydda om var det galna i historien, utan i den hastighet som vi for fram i.....jag tror vi lätt gjorde 220 på Autobahn och bilen som vi åkte i var inte direkt ny. När vi kommit en bit babblade han något om Michael Schumacher, medan livet jag levt repeterades i mitt inre. När man svänger av från själva motorvägen till flygplatsen, är det en stor högersväng som kanske är 500-600 meter lång. Ni kan förstå skräcken som var inne i bilen när han inte släppte på gasen, utan höll samma hastighet in i kurvan. Det ända han sa var (med ett litet skrockande ljud) – This is my moment.....Jag har nog aldrig varit så rädd i en bil, hade jag inte haft bälte hade jag suttit i chaufförens knä halvvägs in i kurvan. I alla fall så kom vi ut ur G-krafternas grepp och han släppte äntligen på gasen då vi närmade oss avgångshallen. Både jag och Olle var kritvita i ansiktet, vi betalade och tog oss ut i friheten. Det kändes tryggt att få flyga bland molnen, på väg hem till sköna 110 km/h skyltar.