Årets sista blogg

Så var Julen avklarad och det blev en hektisk dag med allt som skulle fixas. Gitas Jansson, som hon lagade till dan före dopparedan blev hur god som helst, och blev helt klart favoriten bland våra Indiska vänner. Då var det värre med sillen & nubben, jag kom ut i köket när min vän Gaurav stod där på lagom avstånd och studerade senapssillen, han avböjde vänligt men bestämt nubben också. Gita och jag sjöng ”Hej Tomtegubbar” och smackade ljudligt när skånen rann ner i strupen, medan alla andra stirrade och försökte förstå njutningen av denna ritual.
Det viktiga var nu inte maten, utan att få umgås med sina nyfunna vänner, det känns stort att ha fått bjuda dem på en Svensk Jul.

En fotbollspappa som jag lärt känna bjöd hem oss till hans hem på Juldagen, och han är Grek!! Ni kan förstå en halv-grek som mig, att det blev en kulinarisk upplevelse. Det var bara Greker och vår familj, så det var ett jävla liv hela tiden, livliga diskussioner, och många gapskratt.Blev lite impad av mig själv att jag kunde följa konversationen lite grann i alla fall. Maten då, jo det bjöds på Dolmades, Crepes, rökt gris och självklart Tzasiki. Då husen i Indien är byggda ungefär som i Grekland, fick jag en riktig ”Déjà vu” känsla av min tid vid Medelhavets blåa färger.

Detta får bli den sista bloggen för i år, känns kul att så många följer denna lilla nyhetsspalt om livet på en gata i södra Delhi. Det känns lite mer som hemma nu tycker jag, men det är mycket kvar att lära och se. Man utsätts för prövningar var och varannan dag och jag tror att det är just detta som är Indien, ett stort land som liksom rullar på i sin egen riktning, det är bara att hänga på så gott man kan.

Thailand, kameran och jultider

Nu var det ett tag sedan som jag skrev i bloggen, anledningen är att vi har varit i Thailand i 10 dagar på en skön semester. Det var första gången som vi var där och jag förstår alla som pratat så väl om detta underbara land. Personligen blev jag kär i Bangkok, en helt underbar stad med en skön puls, dit ska vi tillbaka igen under våren hoppas jag. Min svåger Pär-Ola passade på att fira sin 50-års dag just i Bangkok och vi blev bjudna på en restaurang som heter Vertigo (betyder svindel på engelska) och man kan förstå namnet då restaurangen låg på 61:a våningen.




En liten incident inträffade redan första dagen på Merlin Resort i Khao Lak. Vi hade varit nere och spelat biljard vid Beach puben och satt på hotellrummet när Gita konstaterade att kameran var borta. Charlie letade också i hennes väska men den gick att finna. Gita och barnen stegade iväg igen för att försöka hitta kameran medan jag höll ställningarna på rummet (med en öl i handen). De letade överallt och personalen fick t om visa upp sina väskor för vakterna, men kameran förblev som bortblåst. När familjen väl var samlad igen på rummet råkade jag kolla ner i Gitas väska, och där låg kameran!!??
Med en ganska så pinsam min fick vi (Gita alltså) ringa till receptionen och be dem avsluta sökandet och även stoppa kontrollen av personalen, då kameran var återfunnen. Vi pustade alla ut, dock med ett litet skamset uttryck i ansiktet.
Nästa dag var vi på utflykt med en dykbåt och hade en fantastisk dag på havet. Jag och Charlie dök tillsammans på 9 meter och det var en häftig känsla. När vi kommit tillbaka till land och lämnat båten konstaterade jag att kameran låg kvar på bordet i baren på båten!!
Vi åkte till dykföretagets kontor och de kontaktade kapten som efter en stund bekräftade att kameran var återfunnen (igen). Då hamnen låg cirka 30 minuter bort samt att det blev lite sent, så lovade dykföretaget att leverera kameran till hotellet under morgondagen. Synd att jag inte fick se minen på receptionisten då hon såg namnet Ray igen på den lapp som satt fäst på den "jävla kameran".

Nu är det snart jul och i år blir det andra året som vi firar detta i Indien. Som tur är har vi lyckats få ner lite julmat med hjälp av min syster samt av en kompis till Gita som heter Miranda. På vårt lilla julbord så blir det lite sill, ägghalvor med stenbitsrom, surdegsbröd, knäckebröd, julmust, janson och givetvis pepparkakor. De som är inbjudna är bara Indier så det ska bli spännande att se hur snapsen åker ner (eller upp).

Ett år i Hindustan

I lördags var det precis ett år sedan som vi landade i Indien, det känns faktiskt som om vi har varit här längre. Hur har det varit då i ett nytt land, ny kultur, nya människor, ny vardag, nya skola för barnen osv....


Överlag har det varit ett positivt år, vi hade en tuff start med barnen då de fick resa jävligt långt med buss varje dag, men det löste sig och båda två (de går på olika skolor) trivs väldigt bra i sina respektive klasser. Det som varit tufft ända sedan vi kom är Gitas jobb och arbetssituation. Hon jobbar enormt mycket (10-12 timmar om dagen + lördagar) och är väldigt sliten från och till. Diskussionerna vid matbordet
har många gånger handlat om hur hon ska orka genomföra detta jätteprojekt i detta jätteland!! Vi får se hur allt utvecklar sig, men jag tillhör den grupp av människor som inte är rädd för förändringar, om det inte fungerar får vi väl åka hem igen (eller någon annanstans), svårare än så är det ju inte.

För min del var första tiden lite kämpig med allt nytt som man skulle sätta sig in i, samt att man skulle vänja sig att inte jobba (fick lite för mycket egentid med alltför mycket funderingar på livet), men efter inledningsfasen har det rullat på ganska så bra. Indien är för mig ett reflektionernas land, varje dag utsätts man för situationer där man måste ta ställning eller reagera på ett sätt som man inte är van vid. Att bo här jämfört med hemma är så stor skillnad att det nästan inte går att beskriva, nästan allt är på ett annat sätt, både på gott och ont.

Vi har inte hunnit med att resa så mycket, men de få resor vi gjort har varit fantastiska. Vi hoppas kunna resa lite mer under nästa år, det finns en del att göra på den fronten. Charlies resa till Rishikesh pratar han om än, och ni som tänker att komma förbi ska nog försöka planera in ett par dagar vid Ganges.

Nu tar vi sats för ytterligare ett år i Hindustan och ser fram emot många besök från släkt vänner, närmast på tur är min syster med familj som dyker upp i helgen för att stanna ett par dagar, sedan ska vi till Thailand tillsammans i 10 dagar, det ska bli skönt.

Dansarna på fortet

I helgen bodde vi på Neemrana Fort-Palace som ligger cirka 2,5 timme söder om Delhi. Ett helt fantastiskt ställe byggt i mitten av 1400-talet. Givetvis har det renoverats genom åren och 2008 stod allt klart och fint blev det. I detta Fort finns det även en amfiteater och vid sjutiden skulle det bli uppträdande med någon klassisk Indisk dans.

Vi var väl kanske ett hundratal som hade samlats och vi satt nu på våra små kuddar och myste med natten omkring oss.
Allt började fint och stilla, uttrycket att kunna höra en nål falla passade bra in i sammanhanget. Efter cirka 5 minuters intro gick strömmen.....Hela Neemrana slocknade och det var bara lite stearinljus som lös i mörkret. Dansarna stod stilla och väntade på att få fortsätta, då kommer dieselaggregatet igång!! Ni kan tänka kombinationen suggestivt och dieselmaskin!! När musiken kom i gång igen kunde man i bakgrunden uppfatta ett och annat tabla slag och sitar ljud. Efter kanske 6-7 minuter tystnade maskinen och allt återgick till den frid som rådde i början av föreställningen, då kom regnet!!

De stackars dansarna fortsatte, medan vi andra klämde in oss längst upp där ett litet utskjutande tak räddade oss från att bli dyngsura. Ärligt talat hade det fungerat jättebra då regnet bara varade i kanske 3-4 minuter, men nu började cirkusen ordentligt. Fram ur skuggorna kommer det säkert 10 man men paraplyer, och diskret var det inte precis. Jag jobbade på Rhodos ett tag, och på stranden gick det folk och sålde dricka om dagarna. De skrek hela tiden cola, bira, fanta för att få oss uppmärksammade, samma känsla infann sig nu 20 år senare. Vilken kaos när alla paraplyer skulle upp och Ma'am hit och Sir dit och upp och ner och viftande åt alla håll. Att de stackars dansarna kunde fortsätta sin show förstår jag inte. Till slut upphörde i alla fall regnet och alla paraplyer fälldes ihop och vi kunde alla återgå till att koncentrera oss på showen.

Precis när mitt sinne hade kommit tillbaka in i dansen ser jag att det har tillkommit en tredje dansare, mitt på scenen. Kul för honom tänkte jag, göra entré och ingen märker detta, tills jag såg skurtrasan. Mitt under showen har nu någon i personalen bestämt sig för att – Hmm, här måste vi torka upp för det är ju blött!! Nu hade också musiken kommit igång och dansarna sprang fram och tillbaka över scenen med det nya danssteget ”skurhopp” snabbt improviserat. Till slut lämnade mannen scenen och dansarna kunde avsluta sitt gästspel på Neemrana Fort-Palace, undrar om de någonsin kommer tillbaka.

Ganges, Klimatfrågor och Nobelfest

I förra veckan gjorde Charlies klass en resa till Rishikesh, en stad som ligger i början av floden Ganges, cirka 5 timmar norr om Delhi. Det är nog bara typ 20 mil dit, men med Indiens kassa infrastruktur så tar det dubbelt så lång tid att ta sig framåt jämfört med vad en annan är van vid. I alla fall var resan jättelyckad och alla kom tillbaka välbehållna och lyckliga. Under tiden som Charlie var däruppe läste jag ett reportage i Hidustan Times om hur förorenad Ganges är. Man mäter tjänligt vatten med hur mycket bakterier per 100 ml som är ok, och där Charlie var kan man utan problem dricka vattnet i floden, men kommer man längre ner i Ganges framstår 70-talets Rhen som rena hälsokällan. Ramlar du i vattnet i staden Uluberia så tror jag att du typ dör vid första kallsupen.
2.900 städer och cirka 30% (350 miljoner) av Indiens befolkning använder sig av denna stackars flod.....Man får lite gåshud när man tänker på hur det ser ut i Indien och hur det ska bli i framtiden.

Just idag är vår Statsminister Fredrik Reinfeldt i New Delhi för att bl a annat diskutera klimatfrågor. I Jaipur (200 km söder om Delhi) brinner ett oljeraffinaderi sedan 1 vecka tillbaka, läste att 10 miljoner liter olja/Diesel har brunnit upp och nu har smogen kommit till Delhi, det är ingen kul syn på himmelen (eller i lungorna). Undrar vad Fredrik tänkte när han steg ut ur hotellfoajen i morse och andades in den fräscha Delhi luften på sin väg till de viktiga klimatfrågorna.
Gita kommer kanske träffa Herr Statsminister idag då hon är inbjuden på ett EU/India business möte, där även Fredrik Reinfeldt kommer att delta, han är nog en jättetrevlig figur tror jag.

Imorgon ska vi på Nobelfest på Svenska Ambassaden, det ska bli roligt då man träffar i stort sett alla Svenskar som jobbar i Delhi. Som tur är så räcker det med en vanlig kostym, så jag slipper att sy upp en frack denna gången.

Gymmet, Diwali och vidskepelse

Jag har börjat att träna på gym ett par dagar i veckan, tar det ganska lugnt med lite cykel och löpband, inga biceps övningar (ännu). Nu tänkte jag inte blogga hur jag tränar utan om mina iakttagelser runt omkring själva gymmet. I Sverige är vi ju lite löjliga med klädseln, det ska vara rätt märke, sitta på rätt sätt och gärna en frisyr som håller för ett helt träningspass....kan tycka att många är bra löjliga i sin utstyrsel, men det är som det är i Sverige (eller kanske i Stockholm i alla fall). På mitt gym är det för mycket åt andra hållet. Här knallar postkassörskan in i en timme och tränar mitt på dagen, inget fel i det, bara det att hon kommer i samma kläder och går därifrån i samma kläder. Fick mig ett gott skratt när damen i fråga knallade omkring på löpbandet i sina lågskor och Sari klädsel. Den andra varianten är när medlemmarnas söner kommer in i jeans och t-shirt direkt från bilen, eller vad de nu åker med, går bort till hantlarna, utan uppvärmning kör de sedan sina biceps knallröda, och åker sedan därifrån efter en timme.
Personligen tycker jag det är lite snuskigt att inte duscha efter att man har tränat (man svettas en del i denna lokal kan jag lova). Halva grejen med att träna är ju att få ta en lång duch efteråt, gärna en bastu, och sedan slappa en stund innan man åker vidare, men den kulturen har inte kommit till New Delhi ännu.

Diwali var en intressant högtid, jävlar vad det smällde. Jag lovar att det lät som
luftvärnseld ibland. Hindustan Times gjorde en kul decibel jämförelse, där de tyckte att en Atombomb är bättre för öronen då den bara smäller av i 121 dB istället för 128 dB som de flesta raketer och smällare kommer upp i .....




Framåt kvällen låg röken tät över hustaken och man kände verkligen krutsmaken i munnen. Kul var det i alla fall och vi hade en fantastisk kväll på vår takterrass med utsikt över alla vackra fyrverkerier som varade i flera timmar.

Man blir lika förvånad varje dag över de olika siffror man läser om i tidningen. I går handlade en artikel om hur många bilar som såldes 15/10, det är en högtidsdag som heter Dhanteras . Tydligen är denna dag en bra dag för bilköp (eller andra inköp som typ guld och silver), och det var familjer som beställt sin bil i mars, som fick den levererad just i torsdags. Över 25.000 familjer köpte bil på en och samma dag....helt otroligt!! Hur går det till rent logistiskt att förvara så många bilar och sedan dessutom leverera allt på ett specifikt datum.. Vilken kaos det måste ha varit hos alla bilhandlare....

Tikli Bottom, Tennis och Vasant Vihar Club

I helgen åkte vi till ett Guesthouse som heter Tikli Bottom. Det ligger drygt en timme söder om New Delhi och det visade sig vara värt pengarna. Ägarna Martin och Annie är i typ 70-års åldern och har drivit verksamheten i nästan 10 år. Själva byggnaden var helt otrolig, förutom sitt gästrum hade man tillgång till i stort sett hela huset. Det fanns även en farm med grisar, bufflar, höns och kalkoner och den mat som serverades var givetvis från farmen. Förutom själva hotellbiten har Martin och Annie även startat upp en skola i byn då den som fanns var helt värdelös. Skolan tog nästan sju år att färdigställa och nu studerar det cirka 220 elever fördelade på 6 klasser i skolan (som heter Baas Educational Trust).
När vi kom ner hit till Indien förra året diskuterade vi i familjen att vi skulle hitta ett projekt att stödja, och nu så har vi absolut hittat ett som känns nära och man vet vad sina pengar går till. Att finansiera en elev i ett år kostar cirka 200 kronor, men självklart så kostar driften en hel del också. Jag tror att siffran var ungefär 290.000:-/år för alla kostnader vilket egentligen inte är så mycket om man är många som delar. Om 200 stycken betalar 120:/mån får man in 288.000:- på ett år, det är vad som krävs för att driva denna skola.....det är ganska så tänkvärt. I alla fall har jag all information om någon är intresserad att bidra med en slant. (klicka på denna länk så kommer ni till skolans hemsida)




När jag kom tillbaka till verkligheten i Delhi igen var det dags att ta tag i mina västerländska problem, jag har nämligen kommit in som medlem i Vasant Vihar Club. Anledningen till detta är inte att jag egentligen behöver denna miljö, utan det är tennisen jag vill åt. Fram till för ett par veckor sedan var det helt ok att spela på deras banor utan att vara medlem, men 1:a Oktober tog det stopp.
Nu var man tvungen att bli medlem, och i och med att Vasant Vihar Club äger tennisklubben så blev jag automatsikt medlem där också.
Skyddad verkstad är nog bara förnamnet på denna inrättning. Innanför murarna finns det mesta som en klubbmedlem behöver: Biljard rum, Rummy och Bridge rum, Squash hall, två barer, två restauranger, Pool, Gym och en massa lokaler som man kan hyra till diverse sammankomster, 4 hotellrum samt en Coffee Shop (inga droger, bara kaffe).
Man kan inte betala med vanliga pengar inne på klubben utan man har ett så kallat ”debitcard” som man fyller på med jämna mellanrum. Jag får ha max 6 gäster samtidigt (förutom min familj), och givetvis är det även en ”Dress code” som gäller. Vi får se hur mycket jag kommer att spendera min tid på Vasant Vihar Club, men nu kan familjen i alla fall spela tennis igen.

Indiskt körkort (..eller U-turns)

Nu har jag tjatat om mitt körkort ett par veckor, så detta får bli sista gången jag nämner detta ämne (på ett tag i alla fall). I går fick jag själva körkortet i fysisk form hemskickad till mig med kurir. De använder kurir nu för tiden för att fusket ska minska, det är hur många som helst som tydligen skickar någon annan att köra upp och sedan kommer kortet på posten, men nu ska det vara slut på det fusket...??!!








Tillbaka till förra veckan:

När jag och min vän Gaurav kom till ”the zonal office” fick vi ställa oss i en inchecknings kö, där de helt enkelt kollade att allt var rätt ifyllt och att alla papper var med. Det första som hände var att jag saknade ett miljöcertifikat på bilen som jag lånat! Jag försökte säga att det inte var min bil och att jag förmodligen aldrig kommer sitta bakom bilens ratt efter denna dag, men det hjälpte inte, ett certifikat måste fram, annars inget körkort.

Inte allt för långt från där vi var låg det en mack som hade denna miljöcertifikat tjänst. När vi kom dit var det en stressad kille framför oss i kön, och det visade sig att han också skulle köra upp samma dag och han hade också fått fixa med miljöbiten.

Efter att ha styrt med detta i typ en timme var vi tillbaka igen, Gaurav bad mig att gå in i väntrummet medan han fixade med allt annat. Medan jag satt och väntade kom den stressade killen (som vi träffade på macken) in genom dörren och satte igång med att springa mellan alla diskar och lämna papper efter papper för påskrift, mer byråkratiskt land finns nog inte..
Telefonen ringde efter en stund och Gaurav sa att ”nu var det dax”.

När jag kom ut på gatan stod chefen för kontoret och väntade på mig, tog mig i hand och önskade mig lycka till. Precis bakom mig kom den stressade killen (från macken) ut och skulle precis gå fram till sin bil för att kunna påbörja sin uppkörning, när bilen helt plötsligt åker iväg.....killen skriker – my car, my car...och rusar efter fordonet som har hans bil på släp. Det var parkeringsavdelningen i området som helt enkelt forslade bort hans felparkerade bil. Som tur var fick jag upp min mobil och förevigade detta otroligt humoristiska tillfälle....stackars kille, han skulle precis köra upp före mig:)




2 U-svängar senare och körkortet var fixat. Det svåra med att ta körkort verkar inte vara själva körningen, utan att ha något att köra med:)

Liten handbok om Indisk körteknik

Jag har nu haft MC i cirka två månader och det har varit lärorikt kan jag säga. Utan att skryta allt för mycket så har det gått över förväntan, har bara blivit påkörd en gång, och det var en liten knuff bakifrån. Hade jag haft en Japanare så hade det varit plastbitar över hela vägen, men som tur är sitter man på en robust järnbit med en design från 1947.
Vad har jag då lär mig! Jo, att det finns egentligen tre faror som man måste se upp med för att klara sig i trafiken.

När du kommer till en korsning som inte har trafikljus, stanna aldrig utan rulla framåt. Se upp för bussar och lastbilar som kommer bakifrån, de stannar heller aldrig, jag lovar, utan försök ta plats mellan några lagom stora bilar och flyt bara med. När man då lyckats med bedriften att ta sig över korsningen får man inte slappna av.

Givetvis så la jag mig längst in till vägkanten i början, men det visade sig vara livsfarligt. Fara nummer två kommer således här:

Bilar som ska ut från en mindre väg till en större väg använder samma teknik som regel nummer ett, de stannar heller inte! Fatta att man blir livrädd när de bara kör rakt ut och sedan tittar upp och kollar om det fungerar, alltså är det mitten som gäller.

Nu är det inte bara så att de kör rakt ut, alla Delhibilister har en gemensam nämnare, och det är ”närmaste vägen syndromet”. Nummer tre i faror ser ut så här (det är vänstertrafik i beskrivningen).

Tänk er att jag kommer åkande på min MC och ser att en bil kommer från vänster och ska korsa vägen och svänga höger (motsatt riktning). Inte nog med att bilen sätter ut halva nosen i vägbanan, den tar också närmaste vägen, vilket är den andra körbanan, vilket i sin tur innebär att jag får en bil som kör rakt emot mig ett par sekunder innan bilen tar sig över till rätt sida.....

Det är inte lätt att kryssa fram, men kan du dessa tre regler (faror) så har du kommit en bra bit när det gäller trafikvett i New Delhi.


Kolla in filmen som jag hittade på YouTube, det är alltså inte jag som kör, men så här ser det ut.....(skön fläkt som sitter till höger).

Attitydsförändring i Delhi inför Samväldesspelen

I dagens HindustanTimes har de en helsida om hur dåliga ”Delhibor” är på att uppföra sig. Allt kretsar för tillfället kring Samväldesspelen som kommer att genomföras i oktober nästa år, och nu får sig huvudstadsborna en känga av tidningen. ”Hur ska vi få dem att uppföra sig och var ska vi börja” handlar artikeln om.

10 punkter har satts upp och dessa ska nu på något sätt implementeras i vardagen hos alla Delhibor (gäller även mig, men jag är nog bara skyldig på en punkt, och det är tutandet).



1. Tutandet måste minskas, man kan inte ”tuta” sig igenom trafiken, utan nu ska en ändring till.

2. Pissandet som alla gör precis överallt måste upphöra. ”Allt är som en urinoar”, säger en av de som intervjuats.

3. Att tränga sig före hela tiden är också något som ska bort, ”Vi måste lära oss att stå i kö!”

4. Själviskheten när det gäller kommunala färdmedel måste upphöra, ”Det är ett dagligt trauma att kämpa om en sittplats”, säger en person i artikeln.

5. Sluta skräpa ner överallt, attityden måste ändras hos alla, Delhi ser ut som en soptipp!!

6. Att vara högljud och dryg är tydligen ett typiskt drag hos en manlig Delhibo, vilket måste stävjas.

7. Spottning på allmän plats gör precis alla, detta måste upphöra, ”det finns inte en allmän sittplats som inte är nerspottad”, säger en upprörd person.

8. Vimsa omkring på gator och torg utan att se sig för måste också bort, ett mer civiliserat sätt att hoppa på och av bussar och korsa vägar måste införas.

9. Lokala politiker måste ta ett större ansvar.

10. Sexuella trakasserier på offentliga platser måste upphöra (enligt tidningen är det de förmögna och inflytelserika sönerna som är värst, och de kallas för ”Roadside Romeo”).


Som ni förstår ska en hel kultur ändras på 380 dagar, känns spännande att vara mitt inne i detta skeende i Delhis historia:)

Jag tror att en stor del av Delhis befolkning fullkomligt skiter i Samväldesspelen, de har annat att tänka på, typ mat för dagen och andra livsavgörande dagsverk. I alla fall ska det bli spännande att se om jag kommer att märka någon skillnad framöver.

Green Delhi står det på skyltar överallt i staden, det kanske är dags att börja leva upp till detta nu!

Delhi Gymkhana Club och körkort

I söndags blev vi och våra vänner som var på besök hos oss, bjudna av Gitas kusin Chondo, till Delhi Gymkhana Club, en av Delhis och även Indiens äldsta societets klubbar. Vi var ett helt gäng med Svenskar som stolpade in på denna 98-år gamla institution. Efter en inledande drink så bestämdes det att vi inte skulle äta på deras restaurang, utan vi skulle köra smårätter vid bordet istället. Detta visade sig vara en riktigt bra idé, och tillsammans med typ 3 Gin & Tonic, 4 öl och en Bloody Mary senare, mådde man helt ok. Jag fick även reda på att de har 26 grästennis banor!! Nästa tennisresa med grabbgänget är spikat.
Enligt säkra källor tar det cirka 50 år att bli medlem i klubben, snacka om att vi sänkte medelåldern denna dag (och innehållet i Ginflaskorna).

Precis idag är det en månad sedan som jag gjorde teoriprovet för ett Indiskt körkort. Efter en månad kan man åka till körskolan och köra upp, sedan är det klart. I alla fall så pratade jag med min gode vän Gaurav som hjälper mig med det mesta, och han sa att det är bara att åka dit, det går fort. Jag funderade lite, och tänkte att jag faktiskt har åkt MC i 4 veckor nu, blivit lite van vid trafiken, det ska väl gå bra. När jag föreslog att vi skulle åka dit idag sa Gaurav att jag kanske skulle öva lite först! Jag frågade vad han menade, och då kom det fram att jag måste köra upp med en bil!!! Det är nämligen så att om jag bara kör upp med MC så gäller bara kortet för motorcykeln, men om jag kör upp med bil, gäller det för båda.....varför är jag förvånad. Nu är det bara att ge sig ut i trafiken på fyra hjul och övningsköra.

Honk Honk!!

Monsun & Vice Captain

I fredags hade vi den värsta monsunen hittills. Jag tror att den rev ner nästan 100 träd som blockerade gator och torg i Delhi samt att det var som en flodbädd på gatorna. På eftermiddagen hade jag bytt bakhjul på hojen, och anade inget när jag åkte hemåt. När jag kom hem sa Mary (vår Maid) att det inte var någon bra ide att barnen skulle spela fotboll idag, då det blir oväder snart. Som tur var så lyssnade jag på detta och till killarnas besvikelse blev det ingen fotboll, vilket de var glada för en halvtimme senare.



British School där Charlie går i skolan är indelat i fyra lag (lite Harry Potter igen). Det är i olika färger (Gul, Blå, Röd och Grön). Varje år ska det väljas en Kapten samt Vice Kapten för respektive lag och det görs genom att alla som går i 6:an ska skriva ett tal och hålla det inför alla som går i klass 5. Jag och Gita hjälpte Charlie, men inte så mycket utan mer med själva "knorren" på talet. Det viktiga är inte att det är långt, utan att det är ett bra flyt och att du har en stark avslutning, sa vi båda till Charlie när han kämpade med sitt tal.
Dagen efter kom han hem och strålade av lycka då han blivit vald till Vice Captain för det gula laget. Den som var allra gladast var nog ändå Charlies lärare, hon var lite orolig första veckan då hon tycket att Charlie var lite för blyg och inte tog för sig. I alla fall så bevisar Charlie att man behöver inte höras och synas jämt för att bli uppskattad, utan man kan helt enkelt vara sig själv.....

Flowchart for driving licence in India

Redan i våras kom jag fram till att jag behöver ett fordon för att kunna ta mig runt i New Delhi. Givetvis kan jag använda vår chaufför när jag vill, men på något sätt lär du dig inte att hitta om du bara blir skjutsad överallt och jag vill ju upptäcka Delhi på mitt sätt också.....


Sagt och gjort, när vi kom tillbaka för ett par veckor sedan började jag undersöka hur man kan/får köra en motorcykel i Indien. Då jag inte hade ett MC-kort från Sverige, fick jag helt enkelt ta ett nytt i Indien. Byråkrati föddes nog i detta land, herregud vilken procedur. Efter att ha fått tag i alla papper tog jag kontakt med min gode vän Gaurav som fixar och hjälper mig med allt.
Han bara gapskrattade åt mina taffliga försök att på egen hand ta tag i att fixa ett körkort. Han pekade på flödesschemat och sa att jag skulle sitta fast på "Can re-appear after 7 Days" i månader....

När väl Gaurav satte fart gick det undan. Jag fick säkert kopiera 20 olika papper (Pass, Visa, Svenskt körkort för bil, Internationellt körkort, Hyreskontrakt, läkarundersökning....m.m) innan vi kunde ansöka om körkort.
När allt detta var gjort åkte vi till Indiens svar på Vägverket, det fanns 10 olika instanser som du skulle igenom (hade Tullen i färskt minne och såg en lång dag framför mig), men Gaurav hade ett par rupees i fickan och vips så hade vi passerat till instans nummer åtta som var det skriftliga provet. Detta gjordes på en dataskärm och man fick 20 frågor och 20 minuter på sig. Jag var klar efter fem minuter och då blev det ett herrans liv, för så fort kan man inte göra provet utan att misslyckas, jag fick en sträng blick av högsta chefen innan han gick för att kolla mitt resultat, han kom genast tillbaka med ett leende och sa att jag hade klarat mig....vilken cirkus.
I alla fall har jag nu en månad på mig att övningsköra (köpte samma dag en Royal Enfield 2004 års modell), sedan ska jag tillbaka för att köra upp. När jag kom in på högsta chefens kontor för att hämta mitt temporära körkortstillstånd, så satt det en TV på väggen indelad i fyra bildrutor, jag frågade givetvis vad detta var för något, och håll i er nu...det är på denna skärm jag kommer att synas när jag kör upp. Fyra kameror är riktade på vägen utanför själva kontoret, och jag ska först åka till vänster, göra en U-sväng, åka tillbaka, göra en U-sväng, sedan är det klart. Indien slutar aldrig att förvåna.....

Flow chart for clearance of unaccompanied baggages

När vi skulle resa från Sverige insåg vi ganska så snart att vi hade lite för mycket packning och 300:-/kg i övervikt kändes lite onödigt. Som tur är finns det ett fraktbolag på Arlanda som är mycket prisvärt samt att de är smidiga och allt går fort och bra. Totalt var det tre kolli (två golfset och en väska med diverse kläder) som vägde 40 kg tillsammans och allt skulle komma fram till Delhi 3 augusti.

3:de augusti

Efter att ha varit med Charlie på hans första skoldag samt även hunnit med Alexanders skola, och även köpt skolkläder till båda killarna, satte jag fart mot flygplatsen för att hämta ut bagaget. När jag kom fram tog det en stund att lokalisera flygbolaget (Austrian Airlines), men när jag väl hittade kontoret gick allt fort och bra. Jag fick ett kvitto som jag skulle ta med till importhallen för att få ut prylarna. När jag kom dit var det ledigt i luckan och en man tog emot min lapp och sa att jag skulle sitta ner och vänta på min tur. Jag tänkte för mig själv att - vad smidigt det gått, är nog hemma om en timme. När jag lutade huvudet bakåt för att inta en vilsam ställning fick jag se en stor skylt på väggen, när jag läst igenom allt satt jag tyst i typ 5 minuter, jag var på START enligt denna 15-stegs raket (se bild).



När jag kom ut 5 timmar senare var jag helt slut av både värme och byråkrati, jag hade t om brutit mot lagen genom att helt enkelt öppna en dörr till en stängd bank och högljutt krävt att få betala de 300 rupies som tullen ville ha i skatt (cirka 45 kronor), det fanns liksom inga andra alternativ just då för bankpersonalen, Falling Down är en bra referens tror jag.....

Trots allt slutade dagen ganska bra, barnen hade haft en fantastisk första dag i skolan, jag hade blivit kallad för golfproffs (de frågade t om om min proffs licens), ingen tullskatt att tala om och alla tre emballage var på plats i vårt hem. Nu ska det spelas Golf i Indien så fort värmen har blivit lite mer human.

Sommarhälsning

Nu är det snart dax att landa på Svensk mark igen efter cirka 185 dagar i Indien. Det ska bli jävligt skönt att få slippa denna värme ett tag, nästa år åker jag nog hem själv i maj. Tyvärr så kommer Gita att vara kvar t om 14 juli, men det är bara att bita ihop och Skypa lite extra.


Givetvis ska det bli roligt att får träffa alla vänner igen, men speciellt roligt ska det bli att få träffa Ellinor, vår lilla kusinvitamin som kom till världen i december.

Om man sammanfattar vår vistelse i Indien detta halvår på ett par rader så kan man väl säga att Indien är ett väldigt kaotiskt, vänligt, rörigt, varmt, förvånande, lite laglöst, strömlöst:) men också ett väldigt stolt land. Faktum är att stoltheten genomsyrar alla kategorier av människor, rik som urfattig. Kanske är det detta som håller ihop landet, vad vet lilla jag, för man är verkligen lilla jag i detta land som har över 1 miljard invånare. Kanske är detta den största reflektionen för min del, att man bara är en liten liten flugskit på denna stora stora planet.

Jag kommer ta en paus från bloggandet över sommaren, sedan får jag väl försöka ta tag i detta igen till hösten. Jag har tänkt att jag ska köpa mig en Royal Enfield så att jag kan cruisa omkring lite enklare i Delhi och på detta sättet kunna besöka lite kulturprylar som jag inte hunnit med ännu, det kan nog bli en del blogg ämnen, vi får se vad som händer.

På lördag ska vi ha avslutning på Svenska Skolan och jag ska vara med och lira lite gura, Idas sommarvisa står på planeringen, vilket är en fin låt att sjunga in sommaren med.

Glad sommar på er allihopa och så hörs vi snart igen.

//Håkan

Skylt, badbyxor och taktik

I veckan kom vi äntligen till skott och gjorde ett förslag på en namnskylt som vi ska ha utmed vägen. Anledningen till att det tagit sådan tid är att Perus Ambassad som vi haft på bottenvåningen har flyttat ut och deras vaktkur var placerad mitt framför alla brevinkast, nu kan vi äntligen få upp en namnskylt så att folk hittar hit.
När vi var klara med mallen tog jag kontakt med en kille som gör denna typ av skylt och förklarade hur jag ville ha allt. När vi kom till färger sa jag att "- Svart bakgrund blir bra, då vi vill ha våra namn i mässing". Han tittade förvånat på mig och sa" - No Sir, you can not have that". Jag svarade, att då får jag hitta en annan affär som kan göra detta. Svaret jag fick tillbaka var att, självklart kunde han fixa detta, men det är själva stöldrisken som är problemet då mässing tydligen är lättsålt och ger bra med pengar, så det fick bli en annan variant.
I alla fall så blev skylten bra, förutom mitt efternamn.....som vanligt:)



GdGoenka heter skolan som killarna går på just nu och det ska bli otroligt skönt att byta skola till hösten. Dels pga av alla långa bussresor men också för att skolan är mer en fasad än ett bra innehåll. Jag vet inte hur många turer vi haft med rektorn, men alldeles för många och ingenting händer. Den sista komiska incidenten var när Alexander hade simning på schemat. Allt började bra tills läraren såg att han hade shorts istället för tajta badbyxor, så han fick helt enkelt inte bada!! utan stå bredvid och titta på när alla andra hade kul. Förstår ni hur förbannad man blir, jag ringde givetvis upp både rektor och lärare och formligen gapskrattade åt deras beteende. Det tråkiga är att jag inte ännu fått ett svar på varför han inte fick bada med shorts. I alla fall tog vi ett kort på Alexander och mailade till rektorn och sa att han hade badat på minst tre stycken 5 stjärniga hotell i Delhi utan problem och undrade varför han inte då kunde bada i GdGoenkas jävla bassäng. Givetvis har vi inte köpt några andra badbyxor utan vi väntar på ett svar från simläraren.

Många gånger i veckan råkar man ut för att man inte blir förstådd eller att man själv inte förstår. När det sistnämnda inträffar frågar jag tills jag har koll på läget. Det kan vara en sån enkel sak som att uppfatta ett namn, om jag inte förstår, frågar jag igen, möjligtvis skriver jag kanske upp namnet också. När det gäller att bli förstådd är det värre, där krävs det taktik för att inte allt ska haverera. I dag ska t ex vår chaufför hämta killarna på deras skola och skjutsa dem till Svenska skolan, så långt är allt väl. På vägen ska chauffören hämta upp mig, men det får Charlie meddela under färdens gång (taktiken kommer in här) så att inte allt ska haverera pga ett extra kommando. Det låter kanske som skitsaker, men det är för mycket trafikkaos och avstånd, så kommunikationen måste bara fungera. Jag har bifogat en bild som illustrerar hur det känns här nere ibland, mest för Gita så klart, då bilden kanske visar mer hur hennes vardag ser ut (nästan varje dag), men den fungerar som exempel även i min vardag.

Schooled beggars wait for common wealth

I veckan hade Hindustan Times en artikel om hur olika yrkesgrupper ska ta vara på Common Wealth Games som Delhi anordnar i oktober 2010 (det är lilla Olympiaden typ, alla länder som England en gång i tiden hade herravälde över är med i spelen, jag tror det är 53 länder av 85 deltagarländer och cirka 25.000-30.000 tävlande). Då det kommer väldigt mycket människor till staden från alla dessa länder (över 5,5 miljoner turister kommer besöka Delhi under 2010 som en följd av spelen) och alla vill vara med och ta del av kakan. En yrkesgrupp som tränar extra mycket är tiggarna. Artikeln börjar så här " - It seems that beggars are made, not born" vilket är ganska kontroversiellt. I alla fall så finns det en tiggarskola i Rohini, som ligger väster om Delhi. Där får, enligt artikeln, alla "elever" lära sig olika valutor och säga rätt saker som t ex - I am an orphan, I have not eaten for days, I am ill, have no money for medicine, please help me in the name of God. Cirka 45 elever går på skolan och blir utskjutsade till sina platser varje dag. Det finns även ett schema så att de inte står för länge på varje ställe. Ledaren för skolan har cirka 1200 familjer som han ansvarar för, och det är bara i Rohini! I Delhi finns det cirka 60.000 tiggare men de räknar med att det kommer vara 100.000 vid spelen.
Som svensk blir man illa berörd av alla tiggare som vi ser varje dag, men samtidigt blir man förbannad på att det finns människor som låter barn tjäna pengar åt dem på detta sättet, men tyvärr ser det ut så här och kommer nog göra så i evigheter. I Indien finns det idag skolor för i stort sett alla barn som vill gå i skola, men det är oftast familjerna som stoppar detta då de ser inkomst som viktigare än utbildning, och det är nog där som problemet ligger tror jag. Jag läste även att en brudgum hade gett fem av sina inmutade tiggarställen (alla trafikljus) i bröllops gåva till brudens familj, snacka om att vi lever i olika världar.

Cirkus Airtel och kurragömma

Vår internet leverantör i Indien heter Airtel och är förmodligen den sämsta tjänst jag betalat för i hela mitt liv. Ryanair eller McDonalds i Vällingby framstår som Nobelpristagare i service (om det nu fanns ett sådant pris). Jag tror att vi har haft servicepersonal hos oss säkert 10 gånger sedan vi kom hit. I alla fall finns det inte mycket till alternativ så det är bara att bita ihop. Häromdagen fick jag nog av 1 Mbit/s då både Skype och en del streaming inte fungerar riktigt bra och bestämde mig för att uppgradera till 16 Mbit/s. Anledningen var att jag på nätet såg att man på ett enkelt!! sätt kunde anmäla sig genom att skriva sin e-mailadress och telefonnummer och trycka på enter. Sedan satte Cirkus Airtel igång. Först ringde det en kille (alla på Airtel har en obegriplig Indisk dialekt som måste vara ett krav för att få jobba där tror jag) och frågade om jag anmält mig till denna tjänst och jag svarade - Javisst. Han gick igenom allt, hastighet, pris etc. När jag sedan tror allt är klart säger han – Du måste ringa själv till den avdelning som har hand om detta och anmäla dig till denna tjänst!! Varför sa han inte detta direkt?! I alla fall så ringde jag upp, samma nivå på engelska igen, men efter typ 15 minuter vare allt klart och jag frågade när jag kunde börja njuta av min nya hastighet, svaret blev om 5 dagar!! Inte nog med detta, efter mitt samtal ringde det tre stycken inom loppet av två timmar, helt oberoende av varandra, och förklarade innehållet i den nya tjänsten...förstår ni att Airtel inte tillhör det mest smidiga företaget i världen, för många människor med för lite ansvar helt enkelt. Jag läste i veckan att ett megastort företag i USA flyttar hem hela sin Callcenterverksamhet från Indien, jag kan förstå varför.
43 grader ute och 103 Mbit i skallen....ibland håller man på att bli tokig.

Det är en liten annan shopping kultur i Delhi om man jämför med Sverige. När man ska handla i Stockholm kan man gå in i säkert 10 affärer utan att en expedit frågar vad man letar efter. I Delhi står de i klunga för att slänga sig över bytet. I dag var jag och letade efter vita strumpor till killarna och det var riktigt humoristiskt att knalla in på Nike, Reebok, Adidas och Benetton. Samtliga affärer var i stort sett tomma på kunder, men det var ändå typ 5-7 stycken försäljare i affären och alla väntade på mig! När vi kom hit i november blev jag ganska irriterad på att alla skulle följa efter mig var jag än gick och ständigt fråga mig om jag skulle köpa något. Nu är det ganska kul att leka lite kurragömma i butikerna, man går lite hur man vill och de har fullt upp med att förutse mitt nästa drag. Jag vet att det kan låta lite elakt att göra på detta viset, men på något sätt så inbjuder denna försäljningskultur till att bete sig så här. Tyvärr hittade jag inga strumpor, jag får ge mig ut i morgon igen och leka kurragömma.

Sjukvård, valtider och gnäll på värmen

När Alexander var liten så hade han RS-virus som gjorde det svårt för honom att andas. Jag och Gita var så ofta på sjukhus i början att vi tappade till slut räkningen på alla turer fram och tillbaka. Vad man då fick insyn i var hur svensk sjukvård fungerar. När man väl är inne i systemet är det hur bra som helst, men om du inte är det, är det inte så bra. Jag och många andra har väl suttit i timmar och väntat då ens barn inte är så sjukt eller skadat utan kan vänta på sin tur. Vi har varit ett par gånger på sjukhus i Indien och det är en enorm skillnad på hur du blir mottagen och behandlad snabbt jämfört med Sverige. I veckan slog Alexander i sitt knä och det blödde rätt så illa, hans skoldoktor la ett första förband men sedan åkte vi till ett sjukhus som jag hittade i närheten av av vårt bostadsområde. När vi kom dit var det lite förvirring vart vi skulle, men det berodde mer på mig, sedan gick det hur fort som helst. Ett par läkare kom genast till oss och de skämtade lite med Alexander som fick honom på andra tankar (han var livrädd för att han skulle få en stelkrampsspruta då hans storebror givetvis sagt att den gör jätte ont). Efter typ 20 minuter var allt klart och recept utskrivet. Skillnaden i pris på läkemedel är också enorm, vi snackar typ 10 gånger dyrare i Sverige....(läkemedelsbolagen blåser oss rejält). I alla fall vill jag ge Indiens sjukhus full poäng (till saken hör att Gitas kollega ska ha barn i maj och hon har valt att föda i Indien istället för i Tyskland då hon tycker att standarden här är så mycket bättre).

Det är valtider i Indien och det är nyheter om detta i tidningen varje dag.
Tyvärr är det också förknippat med våld och död, mycket skit som händer tyvärr. Valet håller på i en månad! Fatta att det är en enorm process detta, jag läste att valet sysselsatte typ 10 miljoner människor denna månad och att det satts upp över 800.000 vallokaler! Det kanske inte är så konstigt då över 700 miljoner människor har rösträtt och en del experter räknar med mellan 60-65% deltagande.

Idag 22 april är det tydligen dagen då vintern upphör och sommaren startar...herrregud hur varmt ska det då bli! Vi har haft runt 37-39 grader de senaste veckorna och det är varmt kan jag säga. Jag gick upp på vår takterrass igår kväll vid 22-tiden och det var fortfarande typ 34 grader. Strömmen går ungefär 3-4 gånger om dagen nu, och detta tror jag beror på alla luftkonditionerare som nu är igång överallt (vi har 6 stycken som står på stora delar av dygnet). En god vän till oss bodde i Delhi i 4 år och han sa – Det är viktigt hur man bor då man är inomhus väldigt mycket, jag förstod honom inte riktigt då, men nu har jag insett vad han menade.

Backgammon, Housewarming party och Vårkänslor

Det är kul med internet och dess teknik ibland. I söndags var jag inbjuden på en virtuell backgammon turnering. Plats: Takterrassen Kommunikationsmedel: Skype
Virtuell mötesplats: Gammon Empire.
Anledningen till allt detta var att min gode vän Ulrik fyllde år och han ville göra något annorlunda. Han hade hittat en bra spelsajt och sedan utnyttjade vi flerparts samtal på Skype (vi var fyra som spelade) och det blev hur kul som helst. Vi höll säker på i 2 timmar och till slut stod Ulrik som vinnare, vilket är helt ok. Vi får se om det blir någon mer gång, alla är ju så upptagna nu för tiden så det är svårt att få till aktiviteter även på bestämda tider.


Vi hade ett Housewarming party på skärtorsdagen och det blev jättelyckat. Vi bjöd in cirka 40 personer och bjöd på Indisk BBQ (Marinerade kycklingar, fisk, champinjoner, rotfrukter m.m).

Denna variant på mat är ganska lik det vi gör i Sverige, skillnaden är snarare hur många som är inblandade. Min vän Gaurav hjälpte mig arrangera allt och herregud vilket spring det var hela dagen, redan 08.30 kom en stor säck med kol och sedan rullade det på. Jag räknade som mest till 14 stycken som höll på med olika saker (mat, belysning, duka). Mitt bidrag till festen var att jag utsåg mig själv till Bartender, vilket alltid är kul då man får en pratstund med alla någon gång under kvällen. I alla fall så blev festen jättelyckad och vi höll på en bra bit in på småtimmarna.

Till sist måste jag säga att jag saknar Sverige nu när det börjar bli vår. Jag använder Facebook väldigt mycket och där beskriver mina vänner hur de åker till landet första gången för säsongen, krattar löv, eldar ris, lägger i båtar, och allt annat som hör till....då blir man allt lite avis....

Trainee of the month and Dancing shoes

Givetvis vill man att sina barn ska lyckas med vad de gör, men ibland blir man extra glad när det går bra. I veckan blev Charlie vald till månades spelare i sitt fotbollslag. Varför jag tycker detta är extra kul är för att Charlie tillhör de personer som inte alltid syns. Han jobbar i det tysta, tränger sig inte före, försöker alltid att göra sitt bästa samt att han är en ödmjuk kille i det mesta han gör. Dessa egenskaper är inte de som primeras i vårt samhälle idag. Det som snarare primeras är just motsatsen. Du ska synas, höras, vassa armbågar, först i kön etc..tro mig, jag har varit ungdomledare stora delar av mitt liv och det har inte ändrats, snarare blivit värre. Våra fantastiska tränare hemma i Hässelby kommer också att bli stolta, för det är just de som har tagit fram den ödmjuka sidan hos barnen i stället för den egotrippade, och jag är övertygad om att man behåller barnen/ungdomarna i sina respektive aktiviteter bra mycket längre med denna utrotningshotade inställning.


Charlie och Alexander hade avslutning på skolterminen förra veckan i form av en teaterföreställning. Alexanders pjäs hette ”Ali babba and the forty thieves” och Charlies hette ”Party On The Moon”. Skolan hade hyrt in sig i en teater/konferens lokal i Gurgaon (stad söder om Delhi) och det var super proffsigt gjort allting. De hade gjort en ganska smart sak när det gäller själva talet. Normalt kör man ju live, med ett antal mikrofoner lite här och var, vilket oftast inte blir bra och man hör oftast ingenting. För att lösa detta problem hade alla som hade en talroll, spelat in sina röster innan, och sedan mimade de till sin egen röst! Coolt va.... Jag tycker i alla fall att det blev ett utmärkt resultat då talet är det som är viktigt i en teaterföreställning:) Betyget blev 5 av 5 då framträdandet var hur bra som helst. Kolla in filmen på länken, Charlies roll var att spela en av kavaljererna på månen (den lite längre och stelare till vänster i bild).

Länk till video

British School, bacon och girighet

Charlie har fått en förfrågan att komma in på The British School i Delhi, han måste dock avlägga ett intagningsprov innan det är klart. Vi är givetvis jätteglada om han kommer in, trots att det drar iväg med en hel del pengar. Alexander har inte fått någon plats ännu och rent ekonomiskt är det jättebra:)...men vi hittar nog en skola åt honom också.
Det är ganska snurrigt med alla olika ”grades” som de använder på olika skolor i Indien. I den skola som de nu går i ska Charlie börja i ”femman” 6 April (om vi varit kvar i Sverige är det först i Augusti). En annan skola som vi tittade på (den heter Scottish High och har en riktig Harry Potter känsla) använde sig av någon annan räkning, där skulle han börja i 6:an. Om han nu kommer in på Brittiska skolan börjar han i 7:an tredje augusti. Fatta att man blir snurr i bollen av alla dessa olika skolsystem.....
Ni får i alla fall hålla tummarna för att Charlie lyckas på intagningsprovet i början av nästa vecka.

Importerade varor är otroligt mycket dyrare än det som är tillverkat i Indien. Ta t ex ett paket bacon, storlek som typ Scans variant (9-10 bitar). Ett sådant paket kostar över 100 SEK !! Nu kanske just bacon är fel produkt att jämföra med, men även ost är skitdyrt.
Häromdagen köpte Charlie en liten burk Coca-cola (150 ml) och Gita köpte en plastflaska (500 ml). Plastflaskan kostade 20 rupies och burken som var importerad kostade 25 rupies! Snacka om prisskillnad!?

Politik kanske inte är så kul att skriva om, men är det konstigt att Sverige går åt helvete när svin som Wanja Lundby-Wedin får hålla på som hon gör. Om det bara vore hon, men det är tyvärr hur många som helst som gör likadant.
Jag läste en insändare som skrev så här:
Är det rätt att alla dessa personer i styrelser mm och politiker som till stor del orsakat krisen och fyllt sina plånböcker ska få sitta kvar. Är det verkligen bra för vårt samhälle att dessa personer som till stor del orsakat krisen är de bäst lämpade att lösa problemen?
Det är som att anställa en pyroman som brandman.

JJ Cale, Kiropraktor och Tigrar

Vi var på Delhi Zoo i förra veckan och det var väl helt ok, inget är väl som Kolmården i jämförelse, men de flesta djur hade ganska så bra utrymme. De har en ganska intressant variant i Indien när det gäller betalning till olika attraktioner. De skiljer på Indier och utlänningar hela tiden, vet inte riktigt varför. En anledning är givetvis att vi utlänningar betalar mer, men det känns ändå väldigt förlegat. Vi betalade i alla fall 200 rupies för hela familjen (cirka 30 kronor vilket givetvis är otroligt billigt). Hade vi varit Indiska medborgare hade vi betalat 20 rupies! Tänk om vi skulle göra likadant i Sverige, jag kan tänka mig att det kostar typ 800 kronor för en hel familj att besöka Kolmården en dag, jösses vad dyrt det skulle bli för alla utlänningar....
I alla fall var det häftigt att se den Bengaliska tigern på nära håll, det fanns även en vit variant och den var lite mindre i storlek. Alexander sa det absolut roligaste på hela dagen, han frågade på engelska var man kunde hitta "the Nosecorners...."


Jag letar efter en Kiropraktor och fick b la upp en sida som hette Indian Chiropractic Association eller nåt liknande. Det såg bra ut, fantastiska bilder på hemsidan, bra råd hur man skulle sköta sin rygg osv...när jag sedan skulle gå till länken som hette ”godkända kliniker i Indien” tänkte jag att här får man nog spendera en hel dag, det måste finnas hur många som helst, bara i Delhi. Om man slår på gula sidorna i Stockholm får man säkert ett par hundra träffar. Döm om min förvåning när det kommer upp 3 kliniker på skärmen...varav den tredje ska öppna under 2009 i Goa. Förstår ni att jag bara gapskrattade..har tyvärr fortfarande en ömmande rygg så jag får leta vidare, till fots tror jag.

Jag har äntligen lyckats få tag på nästan alla JJ Cale album, ligger i tryggt förvar i iTunes. Jag hade alla album inspelade på kassettband en gång i tiden (min gode vän Ulrik Olsson hade ett gäng skivor som jag spelade in, man sa inte kopiera på den tiden). Tyvärr fick jag fick inbrott i min Fiat Ritmo som stod parkerad på gamla Kristina Skolan i Norrköping och allt de tog var just JJ Cale kassettbanden. Tjuven hade i alla fall bra musiksmak, måste kännas bra att efter en stöldkväll kunna lyssna på lite skön blues medan man går igenom kyrksilvret och smycken som man kommit över...men annars så tar vi så lite vi kan både Kasper å Jesper och Jonathan, ba bam bam bam bam ba bam bam bam bam