Cirkus Airtel och kurragömma

Vår internet leverantör i Indien heter Airtel och är förmodligen den sämsta tjänst jag betalat för i hela mitt liv. Ryanair eller McDonalds i Vällingby framstår som Nobelpristagare i service (om det nu fanns ett sådant pris). Jag tror att vi har haft servicepersonal hos oss säkert 10 gånger sedan vi kom hit. I alla fall finns det inte mycket till alternativ så det är bara att bita ihop. Häromdagen fick jag nog av 1 Mbit/s då både Skype och en del streaming inte fungerar riktigt bra och bestämde mig för att uppgradera till 16 Mbit/s. Anledningen var att jag på nätet såg att man på ett enkelt!! sätt kunde anmäla sig genom att skriva sin e-mailadress och telefonnummer och trycka på enter. Sedan satte Cirkus Airtel igång. Först ringde det en kille (alla på Airtel har en obegriplig Indisk dialekt som måste vara ett krav för att få jobba där tror jag) och frågade om jag anmält mig till denna tjänst och jag svarade - Javisst. Han gick igenom allt, hastighet, pris etc. När jag sedan tror allt är klart säger han – Du måste ringa själv till den avdelning som har hand om detta och anmäla dig till denna tjänst!! Varför sa han inte detta direkt?! I alla fall så ringde jag upp, samma nivå på engelska igen, men efter typ 15 minuter vare allt klart och jag frågade när jag kunde börja njuta av min nya hastighet, svaret blev om 5 dagar!! Inte nog med detta, efter mitt samtal ringde det tre stycken inom loppet av två timmar, helt oberoende av varandra, och förklarade innehållet i den nya tjänsten...förstår ni att Airtel inte tillhör det mest smidiga företaget i världen, för många människor med för lite ansvar helt enkelt. Jag läste i veckan att ett megastort företag i USA flyttar hem hela sin Callcenterverksamhet från Indien, jag kan förstå varför.
43 grader ute och 103 Mbit i skallen....ibland håller man på att bli tokig.

Det är en liten annan shopping kultur i Delhi om man jämför med Sverige. När man ska handla i Stockholm kan man gå in i säkert 10 affärer utan att en expedit frågar vad man letar efter. I Delhi står de i klunga för att slänga sig över bytet. I dag var jag och letade efter vita strumpor till killarna och det var riktigt humoristiskt att knalla in på Nike, Reebok, Adidas och Benetton. Samtliga affärer var i stort sett tomma på kunder, men det var ändå typ 5-7 stycken försäljare i affären och alla väntade på mig! När vi kom hit i november blev jag ganska irriterad på att alla skulle följa efter mig var jag än gick och ständigt fråga mig om jag skulle köpa något. Nu är det ganska kul att leka lite kurragömma i butikerna, man går lite hur man vill och de har fullt upp med att förutse mitt nästa drag. Jag vet att det kan låta lite elakt att göra på detta viset, men på något sätt så inbjuder denna försäljningskultur till att bete sig så här. Tyvärr hittade jag inga strumpor, jag får ge mig ut i morgon igen och leka kurragömma.