Gymmet, Diwali och vidskepelse

Jag har börjat att träna på gym ett par dagar i veckan, tar det ganska lugnt med lite cykel och löpband, inga biceps övningar (ännu). Nu tänkte jag inte blogga hur jag tränar utan om mina iakttagelser runt omkring själva gymmet. I Sverige är vi ju lite löjliga med klädseln, det ska vara rätt märke, sitta på rätt sätt och gärna en frisyr som håller för ett helt träningspass....kan tycka att många är bra löjliga i sin utstyrsel, men det är som det är i Sverige (eller kanske i Stockholm i alla fall). På mitt gym är det för mycket åt andra hållet. Här knallar postkassörskan in i en timme och tränar mitt på dagen, inget fel i det, bara det att hon kommer i samma kläder och går därifrån i samma kläder. Fick mig ett gott skratt när damen i fråga knallade omkring på löpbandet i sina lågskor och Sari klädsel. Den andra varianten är när medlemmarnas söner kommer in i jeans och t-shirt direkt från bilen, eller vad de nu åker med, går bort till hantlarna, utan uppvärmning kör de sedan sina biceps knallröda, och åker sedan därifrån efter en timme.
Personligen tycker jag det är lite snuskigt att inte duscha efter att man har tränat (man svettas en del i denna lokal kan jag lova). Halva grejen med att träna är ju att få ta en lång duch efteråt, gärna en bastu, och sedan slappa en stund innan man åker vidare, men den kulturen har inte kommit till New Delhi ännu.

Diwali var en intressant högtid, jävlar vad det smällde. Jag lovar att det lät som
luftvärnseld ibland. Hindustan Times gjorde en kul decibel jämförelse, där de tyckte att en Atombomb är bättre för öronen då den bara smäller av i 121 dB istället för 128 dB som de flesta raketer och smällare kommer upp i .....




Framåt kvällen låg röken tät över hustaken och man kände verkligen krutsmaken i munnen. Kul var det i alla fall och vi hade en fantastisk kväll på vår takterrass med utsikt över alla vackra fyrverkerier som varade i flera timmar.

Man blir lika förvånad varje dag över de olika siffror man läser om i tidningen. I går handlade en artikel om hur många bilar som såldes 15/10, det är en högtidsdag som heter Dhanteras . Tydligen är denna dag en bra dag för bilköp (eller andra inköp som typ guld och silver), och det var familjer som beställt sin bil i mars, som fick den levererad just i torsdags. Över 25.000 familjer köpte bil på en och samma dag....helt otroligt!! Hur går det till rent logistiskt att förvara så många bilar och sedan dessutom leverera allt på ett specifikt datum.. Vilken kaos det måste ha varit hos alla bilhandlare....

Tikli Bottom, Tennis och Vasant Vihar Club

I helgen åkte vi till ett Guesthouse som heter Tikli Bottom. Det ligger drygt en timme söder om New Delhi och det visade sig vara värt pengarna. Ägarna Martin och Annie är i typ 70-års åldern och har drivit verksamheten i nästan 10 år. Själva byggnaden var helt otrolig, förutom sitt gästrum hade man tillgång till i stort sett hela huset. Det fanns även en farm med grisar, bufflar, höns och kalkoner och den mat som serverades var givetvis från farmen. Förutom själva hotellbiten har Martin och Annie även startat upp en skola i byn då den som fanns var helt värdelös. Skolan tog nästan sju år att färdigställa och nu studerar det cirka 220 elever fördelade på 6 klasser i skolan (som heter Baas Educational Trust).
När vi kom ner hit till Indien förra året diskuterade vi i familjen att vi skulle hitta ett projekt att stödja, och nu så har vi absolut hittat ett som känns nära och man vet vad sina pengar går till. Att finansiera en elev i ett år kostar cirka 200 kronor, men självklart så kostar driften en hel del också. Jag tror att siffran var ungefär 290.000:-/år för alla kostnader vilket egentligen inte är så mycket om man är många som delar. Om 200 stycken betalar 120:/mån får man in 288.000:- på ett år, det är vad som krävs för att driva denna skola.....det är ganska så tänkvärt. I alla fall har jag all information om någon är intresserad att bidra med en slant. (klicka på denna länk så kommer ni till skolans hemsida)




När jag kom tillbaka till verkligheten i Delhi igen var det dags att ta tag i mina västerländska problem, jag har nämligen kommit in som medlem i Vasant Vihar Club. Anledningen till detta är inte att jag egentligen behöver denna miljö, utan det är tennisen jag vill åt. Fram till för ett par veckor sedan var det helt ok att spela på deras banor utan att vara medlem, men 1:a Oktober tog det stopp.
Nu var man tvungen att bli medlem, och i och med att Vasant Vihar Club äger tennisklubben så blev jag automatsikt medlem där också.
Skyddad verkstad är nog bara förnamnet på denna inrättning. Innanför murarna finns det mesta som en klubbmedlem behöver: Biljard rum, Rummy och Bridge rum, Squash hall, två barer, två restauranger, Pool, Gym och en massa lokaler som man kan hyra till diverse sammankomster, 4 hotellrum samt en Coffee Shop (inga droger, bara kaffe).
Man kan inte betala med vanliga pengar inne på klubben utan man har ett så kallat ”debitcard” som man fyller på med jämna mellanrum. Jag får ha max 6 gäster samtidigt (förutom min familj), och givetvis är det även en ”Dress code” som gäller. Vi får se hur mycket jag kommer att spendera min tid på Vasant Vihar Club, men nu kan familjen i alla fall spela tennis igen.

Indiskt körkort (..eller U-turns)

Nu har jag tjatat om mitt körkort ett par veckor, så detta får bli sista gången jag nämner detta ämne (på ett tag i alla fall). I går fick jag själva körkortet i fysisk form hemskickad till mig med kurir. De använder kurir nu för tiden för att fusket ska minska, det är hur många som helst som tydligen skickar någon annan att köra upp och sedan kommer kortet på posten, men nu ska det vara slut på det fusket...??!!








Tillbaka till förra veckan:

När jag och min vän Gaurav kom till ”the zonal office” fick vi ställa oss i en inchecknings kö, där de helt enkelt kollade att allt var rätt ifyllt och att alla papper var med. Det första som hände var att jag saknade ett miljöcertifikat på bilen som jag lånat! Jag försökte säga att det inte var min bil och att jag förmodligen aldrig kommer sitta bakom bilens ratt efter denna dag, men det hjälpte inte, ett certifikat måste fram, annars inget körkort.

Inte allt för långt från där vi var låg det en mack som hade denna miljöcertifikat tjänst. När vi kom dit var det en stressad kille framför oss i kön, och det visade sig att han också skulle köra upp samma dag och han hade också fått fixa med miljöbiten.

Efter att ha styrt med detta i typ en timme var vi tillbaka igen, Gaurav bad mig att gå in i väntrummet medan han fixade med allt annat. Medan jag satt och väntade kom den stressade killen (som vi träffade på macken) in genom dörren och satte igång med att springa mellan alla diskar och lämna papper efter papper för påskrift, mer byråkratiskt land finns nog inte..
Telefonen ringde efter en stund och Gaurav sa att ”nu var det dax”.

När jag kom ut på gatan stod chefen för kontoret och väntade på mig, tog mig i hand och önskade mig lycka till. Precis bakom mig kom den stressade killen (från macken) ut och skulle precis gå fram till sin bil för att kunna påbörja sin uppkörning, när bilen helt plötsligt åker iväg.....killen skriker – my car, my car...och rusar efter fordonet som har hans bil på släp. Det var parkeringsavdelningen i området som helt enkelt forslade bort hans felparkerade bil. Som tur var fick jag upp min mobil och förevigade detta otroligt humoristiska tillfälle....stackars kille, han skulle precis köra upp före mig:)




2 U-svängar senare och körkortet var fixat. Det svåra med att ta körkort verkar inte vara själva körningen, utan att ha något att köra med:)