Sommarhälsning

Nu är det snart dax att landa på Svensk mark igen efter cirka 185 dagar i Indien. Det ska bli jävligt skönt att få slippa denna värme ett tag, nästa år åker jag nog hem själv i maj. Tyvärr så kommer Gita att vara kvar t om 14 juli, men det är bara att bita ihop och Skypa lite extra.


Givetvis ska det bli roligt att får träffa alla vänner igen, men speciellt roligt ska det bli att få träffa Ellinor, vår lilla kusinvitamin som kom till världen i december.

Om man sammanfattar vår vistelse i Indien detta halvår på ett par rader så kan man väl säga att Indien är ett väldigt kaotiskt, vänligt, rörigt, varmt, förvånande, lite laglöst, strömlöst:) men också ett väldigt stolt land. Faktum är att stoltheten genomsyrar alla kategorier av människor, rik som urfattig. Kanske är det detta som håller ihop landet, vad vet lilla jag, för man är verkligen lilla jag i detta land som har över 1 miljard invånare. Kanske är detta den största reflektionen för min del, att man bara är en liten liten flugskit på denna stora stora planet.

Jag kommer ta en paus från bloggandet över sommaren, sedan får jag väl försöka ta tag i detta igen till hösten. Jag har tänkt att jag ska köpa mig en Royal Enfield så att jag kan cruisa omkring lite enklare i Delhi och på detta sättet kunna besöka lite kulturprylar som jag inte hunnit med ännu, det kan nog bli en del blogg ämnen, vi får se vad som händer.

På lördag ska vi ha avslutning på Svenska Skolan och jag ska vara med och lira lite gura, Idas sommarvisa står på planeringen, vilket är en fin låt att sjunga in sommaren med.

Glad sommar på er allihopa och så hörs vi snart igen.

//Håkan

Skylt, badbyxor och taktik

I veckan kom vi äntligen till skott och gjorde ett förslag på en namnskylt som vi ska ha utmed vägen. Anledningen till att det tagit sådan tid är att Perus Ambassad som vi haft på bottenvåningen har flyttat ut och deras vaktkur var placerad mitt framför alla brevinkast, nu kan vi äntligen få upp en namnskylt så att folk hittar hit.
När vi var klara med mallen tog jag kontakt med en kille som gör denna typ av skylt och förklarade hur jag ville ha allt. När vi kom till färger sa jag att "- Svart bakgrund blir bra, då vi vill ha våra namn i mässing". Han tittade förvånat på mig och sa" - No Sir, you can not have that". Jag svarade, att då får jag hitta en annan affär som kan göra detta. Svaret jag fick tillbaka var att, självklart kunde han fixa detta, men det är själva stöldrisken som är problemet då mässing tydligen är lättsålt och ger bra med pengar, så det fick bli en annan variant.
I alla fall så blev skylten bra, förutom mitt efternamn.....som vanligt:)



GdGoenka heter skolan som killarna går på just nu och det ska bli otroligt skönt att byta skola till hösten. Dels pga av alla långa bussresor men också för att skolan är mer en fasad än ett bra innehåll. Jag vet inte hur många turer vi haft med rektorn, men alldeles för många och ingenting händer. Den sista komiska incidenten var när Alexander hade simning på schemat. Allt började bra tills läraren såg att han hade shorts istället för tajta badbyxor, så han fick helt enkelt inte bada!! utan stå bredvid och titta på när alla andra hade kul. Förstår ni hur förbannad man blir, jag ringde givetvis upp både rektor och lärare och formligen gapskrattade åt deras beteende. Det tråkiga är att jag inte ännu fått ett svar på varför han inte fick bada med shorts. I alla fall tog vi ett kort på Alexander och mailade till rektorn och sa att han hade badat på minst tre stycken 5 stjärniga hotell i Delhi utan problem och undrade varför han inte då kunde bada i GdGoenkas jävla bassäng. Givetvis har vi inte köpt några andra badbyxor utan vi väntar på ett svar från simläraren.

Många gånger i veckan råkar man ut för att man inte blir förstådd eller att man själv inte förstår. När det sistnämnda inträffar frågar jag tills jag har koll på läget. Det kan vara en sån enkel sak som att uppfatta ett namn, om jag inte förstår, frågar jag igen, möjligtvis skriver jag kanske upp namnet också. När det gäller att bli förstådd är det värre, där krävs det taktik för att inte allt ska haverera. I dag ska t ex vår chaufför hämta killarna på deras skola och skjutsa dem till Svenska skolan, så långt är allt väl. På vägen ska chauffören hämta upp mig, men det får Charlie meddela under färdens gång (taktiken kommer in här) så att inte allt ska haverera pga ett extra kommando. Det låter kanske som skitsaker, men det är för mycket trafikkaos och avstånd, så kommunikationen måste bara fungera. Jag har bifogat en bild som illustrerar hur det känns här nere ibland, mest för Gita så klart, då bilden kanske visar mer hur hennes vardag ser ut (nästan varje dag), men den fungerar som exempel även i min vardag.

Schooled beggars wait for common wealth

I veckan hade Hindustan Times en artikel om hur olika yrkesgrupper ska ta vara på Common Wealth Games som Delhi anordnar i oktober 2010 (det är lilla Olympiaden typ, alla länder som England en gång i tiden hade herravälde över är med i spelen, jag tror det är 53 länder av 85 deltagarländer och cirka 25.000-30.000 tävlande). Då det kommer väldigt mycket människor till staden från alla dessa länder (över 5,5 miljoner turister kommer besöka Delhi under 2010 som en följd av spelen) och alla vill vara med och ta del av kakan. En yrkesgrupp som tränar extra mycket är tiggarna. Artikeln börjar så här " - It seems that beggars are made, not born" vilket är ganska kontroversiellt. I alla fall så finns det en tiggarskola i Rohini, som ligger väster om Delhi. Där får, enligt artikeln, alla "elever" lära sig olika valutor och säga rätt saker som t ex - I am an orphan, I have not eaten for days, I am ill, have no money for medicine, please help me in the name of God. Cirka 45 elever går på skolan och blir utskjutsade till sina platser varje dag. Det finns även ett schema så att de inte står för länge på varje ställe. Ledaren för skolan har cirka 1200 familjer som han ansvarar för, och det är bara i Rohini! I Delhi finns det cirka 60.000 tiggare men de räknar med att det kommer vara 100.000 vid spelen.
Som svensk blir man illa berörd av alla tiggare som vi ser varje dag, men samtidigt blir man förbannad på att det finns människor som låter barn tjäna pengar åt dem på detta sättet, men tyvärr ser det ut så här och kommer nog göra så i evigheter. I Indien finns det idag skolor för i stort sett alla barn som vill gå i skola, men det är oftast familjerna som stoppar detta då de ser inkomst som viktigare än utbildning, och det är nog där som problemet ligger tror jag. Jag läste även att en brudgum hade gett fem av sina inmutade tiggarställen (alla trafikljus) i bröllops gåva till brudens familj, snacka om att vi lever i olika världar.