Tennis och paraplyer

Sedan vi kom hit har jag länge tänkt att börja spela tennis igen lite mer regelbundet. Efter ett par veckor fick jag kontakt med en tysk kille som är sambo med en av Gitas kollegor. Givetvis fick han typ diskbråck dagen innan vi skulle spela så det blev inget med detta. Istället tog jag och Alexander tag i tennisen och har nu åkt till ett par olika tennis ställen och äntligen hittat en anläggning som inte ser ut som en sopptipp eller byggarbetsplats (vi var nämligen på Delhi Lawn Tennis Association som ska husera The Commonwealth Games och det såg inget vidare ut kan jag säga).
Klubben där vi nu spelar tennis heter Vasant Vihar Tennis Club och det är grustennis som gäller. Ni som har spelat grustennis vet att det förpliktigar att göra rätt för sig efter man har spelat färdigt, men det slipper man i Indien, här finns det folk till alla typ av sysslor. Den första fråga jag fick när jag kom dit var – Do you need a picker? Och jag sa – A what! Han frågade artigt igen -Do you need a tennisball picker? Ni förstår att man är förvånad hela tiden. När jag sedan skulle betala de 300 Rupies som jag trodde att det kostade för en timmes spel fick jag svaret att - No Sir, it is only 150 at daytime, 300 when we put the electric lights on....

På tal om ”picker”. I söndags åkte hela familjen till en plats som heter Siri Fort Sports Complex. Det är ett område på 10 hektar där det finns alla möjliga sporter och aktiviteter som t ex cricket, landhockey, tennis, pingis, skytte, basket, pitch & putt och en Golf driving ranch. Ni som någon gång har spelat golf eller kanske bara käkat lunch på en golfklubb (de har oftast fantastiska luncher) har kanske sett hur man samlar upp bollar på själva driving ranch området. Vanligtvis är det en traktor som är ombyggd med en manick längst fram som samlar in bollarna och sedan har man tagit bort alla fönster och ersatt dessa med kraftiga galler så att föraren är helt skyddad.
I Indien är det paraply som gäller! Ni hör själva hur det låter, men det är sant. Ni kan se synen framför er när det står 25 personer och matar ut dessa stenhårda bollar och 100-150 meter längre bort springer det omkring 5-6 personer med en hink i ena handen och ett paraply som skydd i den andra? Vad jag skrattade åt eländet, men det är väl dels ett arbetstillfälle samt billigare för ägaren än att investera i ett traktor inköp. Jag undrar i vilken affär de säljer dessa paraplyer, kanske kan min vän Tomas Hagfeldt (som är golfjournalist på den anrika tidningen Golf Digest) kolla upp vilken modell som gäller i år....

Jag måste också berätta att det inte är så lätt att bli medlem i klubbar eller liknade inrättningar i detta land. På Siri Fort Sports Complex betalade vi 160 Rupies (100 rupies = 18 SEK) för ett dagpass för hela familjen och då ingick allt, vilket givetvis är väldigt billigt. Man kunde också bli 3-månaders medlem och det kostade typ 2.200 Rupies för hela familjen. Fördelen med detta var att man då kunde boka allt lite senare och man hade lite mer förtur. Vad bra tänkte jag och frågade om vi kunde lösa detta direkt, men fick då svaret att – Kom hit den 25 februari 07.45 så kan vi kanske ordna detta!
Jag var tvungen att fotografera själva dokumentet som satt uppsatt på deras anslagstavla så att ni själva kan läsa igenom detta byråkratiska men samtidigt humoristiska inslag i den indiska vardagen. Jag nöjer mig gott och väl med dagpass i fortsättningen också.....

Terminalbygge och rondellkörning

Vi har snart varit i Indien i 3 månader och ingenting fungerar i detta land som man är van vid hemma. Internet fungerar när det vill, när strömmen går ska vår power-backup sätta igång, men den har inte fungerat som den ska sedan vi flyttade in. Vattnet kommer och går lite som det vill och så här ser det ut i veckorna. Med tanke på den hyra för lägenheten som Gitas arbetsgivare betalar borde det fungera tre gånger bättre här än i Sverige, men i Indien har pengar och funktion ingenting med varandra att göra....låter jag negativ? Det är väl snarare så att man blir lite trött på att hela tiden hålla på och fixa med dessa saker som man tycker bara ska fungera. Ibland känns det som när man spelade Monopol och fick gå tillbaka till ruta 1 hela tiden (i alla fall fick jag göra det...).

Trafikreglerna är lite annorlunda också. Ta t ex om du ska köra in i en rondell, det som gäller i Sverige är att den som ska köra in i en rondell har väjningsplikt mot fordon som befinner sig i rondellen. I Indien så är det tvärt om, den som är i rondellen har väjningsplikt, ni kan förstå hur hjärtat satt i halsgropen innan jag fick reda på detta. Som tur är kör jag inte själv, och kommer nog inte göra detta heller. Det finns tydligen också en inofficiell trafikregel regel som bygger på att föraren håller koll på sin högra sida, den vänstra håller nästa bils förare koll på osv, på detta sätt flyter trafiken fram, som sagt det är lite annat här nere...kolla in länken som jag hittade, då förstår ni vad jag menar med kaos i trafiken

Gita kämpar på med sitt jobb och det är verkligen ingen dans på rosor. Hon har nog snittat 90 timmar per vecka och har haft det riktigt tufft. Med tanke på hur stort detta bygge är, så är det svårt att förstå hur det ska hinna bli klart i tid, speciellt med tanke på hur ineffektivt organisationer fungerar i denna del av världen (platt organisation är nog ett ord som inte finns i ordlistan i Indien). Det är oerhört hierarkiskt, ingen vågar ta beslut, utan alla väntar på att chefen gör detta (Gita alltså).

Jag har infogat en filmsnutt som visar hur bygget flyter på, där kan ni få en uppfattning om storleken på detta jätteprojekt.

1000 nya bilar och en ny ishockeyrink

Jag har en bekant som bor i Moskva sedan många år och han brukar i sin blogg klaga på trafiken som råder i staden. Den är enligt honom helt horribel och det är kilometerlånga köer jämt. Jag vill inte på något sätt jämföra Delhi med Moskva för jag kan för lite om detta, men en sak är säker, det är mycket bilar här också.
Jag läste någon statistik att det kommer ut över 1000 nya bilar om dagen på gatorna, och det är bara i Delhi (i hela landet så är det omkring 3000 nya bilar). Man skulle kunna tänka tanken att det skrotas bilar i samma takt, men det gör det inte...det fylls bara på. De har inte direkt Svensk Bilprovning i Indien, ni anar inte vilka fordon man kan se när man är ute och åker....i bland blir man livrädd, man tänker att, när som helst brakar skiten ihop och vi ligger precis bakom...
För att klara av trafiksituationen har regeringen för ett par årsedan börjat bygga något som de kallar ”flyovers”. Som ni hör på namnet så bygger man alltså broar över alla stora korsningar och detta har underlättat en del. Delhi Metro har kommit långt och de inviger nya stationer varje månad. Allt detta ska på sikt underlätta för trafiken, man undrar bara om det räcker....

Det känns som om vi är den enda familjen i hela Indien som har skridskor med oss i bagaget. Givetvis så tog jag inte med mig full utrustning till killarna, men hjälm och klubba samt lite skydd är med. Innan vi åkte till Indien fick jag kontakt med ordföranden i Indiska Ishockeyförbundet (de har faktiskt ett förbund) och han sa då att de var på gång med Indiens första inomhusrink och den ska stå klar under 2009. I veckan fick jag mail ifrån honom och han bekräftade att denna hall ska vara klar i slutet på mars och kommer byggas i en stad som heter Dehradoon (nordöst om Delhi). Det är en bit att åka, cirka 6 timmar med bil, men vi flyger nog dit, då tar det cirka 1 timme. Tydligen är det också ett område med fantastisk natur, vi får passa på att göra någon utflykt också.

Till sist...en undersökning från förra året uppskattade antalet nystartade bloggar i världen till över 184 miljoner!! Man är inte direkt ensam med bloggandet.

Fax, nycklar och målskytt

Det är en kommunikationsvärld som vi lever i just nu, som utlandssvensk 2009 är det som natt och dag i jämförelse då jag var ute och reste för 15-20 år sedan. Telefon var svindyrt att ringa ifrån och om man kom fram var linjen oftast skitdålig, en massa eko och raspigt ljud. Jag kommer ihåg att min mor faxade till mig när jag var i Israel vintern 1989-90 och det var den bästa tekniken som fanns då. När det kom svenska gäster till hotellet kunde man få en tidning som var ett par dagar gammal och den lusläste man till den vittrade sönder.
Det blev lite bättre när jag jobbade i Grekland, då kunde man köpa en tidning tidigt på morgonen, (när man var på väg hem från jobbet) som var en dag gammal, men jag kommer också ihåg att den var dyr, typ 40 kronor eller liknande. Så sent som 1996 då jag gjorde min sista runda i Grekland var faxen fortfarande det modernaste sättet att kommunicera, man tänker inte på att det har gått så otroligt fort med utvecklingen de sista 10 åren. I dag kan jag maila, chatta, skypa, facebooka, kolla hemsidor, kolla svensk tv och läsa det senaste som hänt på nätet samt givetvis använda mobilen när som helst.
Känslan av allt detta är att man är bortrest rent fysiskt, men är fortfarande mentalt hemma på något konstigt sätt.

Häromdagen behövde jag fixa ett par extra nycklar till vår lägenhet och gav mig ut på jakt efter en låssmed. Jag fick höra att det skulle finnas en sådan vid C-block Market så jag tog mig dit. Efter mycket letande (man är ju inte världsbäst på att fråga om vägen, måste vara en manlig åkomma) hittade jag låssmeden vid vägkanten utanför själva marknaden. Det roliga med historien är att han gjorde allt manuellt, filade och slipade och höll på i säkert 10 minuter, jag såg först skylten på framsidan av hans vagn när jag skulle betala. Hur kul som helst.......

Alexander spelade sin första fotbollsmatch i söndags (Simla Youngs mötte Gurgao) och han gjorde mål redan efter typ 2 minuters spel, han sköt direkt på en hörna en bit utanför straffområdet och den satt rakt upp i krysset, snacka om stolt far....han blev senare i veckan vald till månadens mittfältare, inte dåligt av en 8-åring som spelar med två år äldre killar.